Nej ambassadör Ben-Dov, vi måste inte välja!

Helene Egnell stiftsadjunkt i Stockholms stift
Israels ambassadör Ilan Ben-Dov. Foto: Marcus Gustafsson

Möjligheten till fredlig samlevnad i Israel-Palestina kan bara ligga i att erkänna båda berättelserna om Israel.

Den ena ser Israel som en kolonialmakt som ockuperar mark och den andra som ett folk som kommit hem, menar Helene Egnell.

I intervjun med Israels ambassadör Ilan Ben-Dov säger han något som jag menar inte får stå oemotsagt:

”Man måste välja hur man ser på Israel: Ser man oss som en kolonialmakt som kommit till regionen och ockuperar mark, eller ser man oss som ett folk som kommit hem till sitt hemland efter 2 000 år av förföljelse och förskingring?”

Jag vill hävda motsatsen: att välja mellan dessa två berättelser är förödande. Möjligheten till fredlig samlevnad i Israel/Palestina kan bara ligga i att erkänna båda berättelserna.

Det är naturligtvis en grov förenkling: det finns hur många berättelser som helst. En av dem är fågelperspektivet: det sägs att på ingen annan plats på jorden rastar så många fåglar på sin flytt mellan norr och söder… Men någon sorts förenkling måste vi ändå arbeta med.

Alltså: det finns två berättelser. En sätter in Israels tillkomst genom Balfourdeklarationen i den koloniala historien, som en del av västmakternas uppdelning av Mellanöstern. En sätter in den i befrielseperspektivet: ett förtryckt och förskingrat folk som kräver rätten till ett hemland. Båda dessa berättelser är sanna, och vi måste lyssna till båda.

Jag har inga illusioner om att Israels ambassadör ska göra det. Han företräder en regering som går in för att tysta den palestinska berättelsen. Han gör bara sitt jobb när han kräver att vi ska välja.

Men kanske kan vi andra, såväl vi som iakttar detta utifrån som de som lever i någon av berättelserna, anstränga oss för att hålla samman dem. Svenska kyrkan, liksom det svenska samhället i stort, lyssnade länge bara till den israeliska berättelsen. Sedan kom ett skifte då vi började lyssna till palestinierna. Det var, och är, helt rimligt. Som kyrka behöver vi ta del av våra trossyskons berättelse. Vi behöver också lyssna extra noga till dem som inte har samma resurser att göra sig hörda som den israeliska maktapparaten.

Men kanske bör vi ändå ta till oss något av ambassadörens kritik? Har vi försummat den israeliska berättelsen – inte bara den som de engagerade i fredsrörelsen berättar, utan ”vanliga israelers” berättelser? Är vi intresserade av vad staten Israel betyder för svenska judar? Är vi medvetna om de antisemitiska teman som kan smyga in under antisionismens täckmantel?

Att lyssna till, och härbärgera, båda berättelserna (och gärna några till) är inte lätt, men nödvändigt. Vi måste vägra välja.

Helene Egnell
stiftsadjunkt i Stockholms stift

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.