Om kyrkans skogar – ta först bort bjälken ur ditt eget öga!

Jag är troende, jag är kristen och älskar den kyrka som gett mig en glänta att leva i.

Jag bor i en liten by i Bergslagen med skogar och små tjärnar, med berg och dalar. Där finns vilda djur och vackra blommor. Där finns dofterna och ljuden, där finns frid att få för en orolig själ. Nu sörjer jag hur skogen närmast våldtas, av stora hyggen, där ekorrar och fåglar får ge sig av, av markberedningar som skrapar av det tunna humuslagret för insekter och blommor, av stora gödselsäckar som när de släppts över jorden lakas ut i de redan problematiskt övergödda sjöarna och en helt förändrad Östersjön.

Det skulle kunna vara bra att kyrkan äger skogar. Det skulle kunna vara så att något nytt tillförs som andra stora skogsägare inte beaktar vid sitt förvaltande. Det skulle kunna vara så att kyrkans idé, den dimension som talar om skapelse, om förundran, om miljö, om Helighet, om den skira livsväven, om sagovärlden, om pilgrimsvandringen som öppnar upp nya rum för oss. Det skulle kunna vara så att det gav kyrkan en annan tyngdpunkt på förvaltningen. I stället tycks tyngdpunkten vara den samma som för alla de stora svenska skogsbolag; produktion, nytta, effektivitet ekonomisk vinst. Något som Sverige för övrigt tycks ha svårt att försvara i EU.

Kyrkan har ett stort förtroende i många av de mjuka frågorna, de som ger våra liv mening. Existentiella frågor som handlar om människovärde, frågor om liv och död, frågor om mening och sammanhang, frågor som sträcker sig bortom mitt lilla enskilda liv, att finnas i en tradition, stå på de gamlas axlar och planera för generationerna långt efter oss.

Detta förtroende kan snabbt ­raderas ut. När kyrkan bedriver rovdrift på skogarna och förvaltar för att få så mycket ekonomiska medel som möjligt till verksamhet, så berövas kyrkan möjligheten att vara en röst i överlevnadsfrågor som rör den hotade skapelsen.

När kyrkan i effektivitetens namn, i produktivitetens namn och i de ekonomiska realiteternas namn berövar djur och växter deras livsrum och gör monokulturer av allt det vilda, vem är då den stora förloraren?

Blir vi lika människorna som är kvar efter den nerlagda gruvan, vi har ett hål i marken, men kassakistan är tom.

Om kyrkan vill vara en profetisk röst i vår tid, behöver kyrkans egendomsnämnder och församlingarna stanna upp och besinna sig.

Vi kanske skulle behöva fundera över; nya naturreservat i stället för mer stockar, vi kanske behöver söka oss mot ett mildare skogsbruk i stället för hyggen, vi kanske behöver söka oss mot en syn som säger att också skogen har rättigheter i stället för att se på allt som finns som ett skafferi för oss människor.

Allt för länge har vi i västerlandet talat om att det endast är människan som har ett medvetande och ett värde. Kanske är det så till sist att vi inte alls har något värde som människor när utarmningens dimmor skingras.

Kanske är det så att Gud är död för oss därför att vi inte är en del av hans skapelse. När mystiken och Heligheten är borta så är allt slut.

Herre förbarma dig över oss syndare!

Gunnar Persson,
präst i Ludvika och församlingsbo i Bärkebygden