Så löser vi krisen i prästrekryteringen

Kalle Lundahl
Prästvigning.

Prästvigning. Foto: Marcus Gustafsson

Härligt om dagens biskopar hade möjligheten att vara lika engagerade som ärkebiskop Nathan Söderblom var

Den här artikeln handlar om krisen i prästrekryteringen och paradoxen i att Svenska kyrkan skapar onödiga hinder för folk som vill bli präster – trots bristen på präster.  

Låt oss se på saken ur ett historiskt perspektiv och jämföra med läget för 100 år sedan.

Det kanske kommer som en överraskning att det fanns en prästbrist i Svenska kyrkan redan för ett sekel sedan. Låt oss fokusera på tiden då den legendariske Nathan Söderblom var ärkebiskop (1914–1931). I Uppsala i början av 1900-talet hade antalet teologistudenter på 10 år sjunkit från 275 till 193. Man räknade med stor prästbrist framöver (Jonas Jonson, Jag är bara Nathan Söderblom, satt till tjänst. En biografi; Stockholm: Verbum, 2014, s. 114).

Men något hände när Nathan Söderblom blev ärkebiskop i början av första världskriget. Han inspirerade unga män att söka till prästyrket men många av dessa bodde i ”fel” del av landet. 

Jonas Jonson förklarar i sin biografi över ärkebiskopen (s. 251): ”Det var inte tillåtet att flytta till ett annat stift utan särskilt tillstånd. Men det var många prästkandidater som ville vigas av den inspirerande ärkebiskopen i Uppsala. Till de andra biskoparnas stora förtret drog han sig inte för att aktivt locka dem till ärkestiftet. Han vigde sammanlagt 198 präster för Uppsala stift. Av dem var inte mindre än 79 födda i andra stift!”

Så ärkebiskop Söderblom löste krisen i prästrekryteringen genom sin karismatiska förkunnelse men också tack vare att reglerna i Svenska kyrkan på hans tid var mer flexibla än de är nu.

Ja, det är sant att reglerna var hårda för ett sekel sedan: det var ju inte möjligt att flytta till ett annat stift utan särskilt tillstånd men reglerna tillät undantag. Idag, däremot, tillåts inga undantag när det gäller dessa två regler:

1. Regeln om obligatorisk församlingsförankring på minst två år i en och samma församling innan man kan antas som prästkandidat. Det här innebär att om den aspirerande prästkandidaten hör talas om en inspirerande biskop i ett annat stift måste kandidaten påbörja församlingsförankringen från början i det nya stiftet.

2. Om en biskop idag nekar ens ansökan att upptas som prästkandidat måste man vänta i minst fem år innan man kan söka på nytt och detta avslag gäller för samtliga tretton stift. Så det hjälper inte om en biskop – en annan än den som nekade kandidatens ursprungliga ansökan – tror att kandidaten skulle bli en utmärkt präst. Den ivriga kandidaten måste ändå vänta fem år på en ny chans. Inga undantag tillåts – till skillnad från hur det var för 100 år sedan.

Krisen i prästrekryteringen i Svenska kyrkan kan lösas på ett ganska enkelt sätt: tillåt flexibilitet; ge varje biskop fria händer att anta vem som helst som präst – bara personen har magisterexamen i teologi eller religionsvetenskap.

Idag måste den blivande prästen – utöver den obligatoriska församlingsförankringen och de teologiska studierna – också ha en åttaveckors församlingspraktik.

Behåll församlingspraktiken men slopa den obligatoriska församlingsförankringen på två år och den rättsvidriga regeln om stopp i fem år om en biskop har sagt nej.

Ärkebiskop Söderblom hade ett stort engagemang i att få kristendomen att växa sig större. Det vore härligt om dagens biskopar hade möjligheten att vara lika engagerade som ärkebiskop Söderblom var. Men de saknar denna frihet eftersom stiften inte är sant autonoma. 

Stiften måste bli autonoma och varje biskop bör ges möjligheten att besluta vem som får bli prästkandidat. Om en biskop tycker att det är bäst att rekrytera så få präster som möjligt, då får biskopen stå för sitt val. Men om en annan biskop i ett annat stift har en annan syn på tillväxt, då ska denne ha den underbara möjligheten att anta alla kandidater som knackar på porten!

Så kan prästbristen lösas – i de stift där biskopar välkomnar prästkandidater med ett leende och ett villigt hjärta.    

Låt flexibilitet råda. Må varje biskop vara fri att göra vad han eller hon vill i sitt stift, men må hans eller hennes beslut endast gälla i respektive stift. Då kan prästbristen lösas i de stift som har engagerade biskopar.  

Kalle Lundahl

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Prenumerera på Nyhetsbrev

12 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

BGOL
Handen på hjärtat, behöver kyrkan verkligen rekrytera flera präster? Så länge alla siffror pekar nedåt - antal medlemmar, antal församlingar, antal gudstjänster, antal förrättningar etc - måste vi acceptera att Svenska kyrkan om 20 år varken har behov av eller råd med den stora arsenal av präster som finns idag. Eller har jag fel?
Amen
"Behåll församlingspraktiken men slopa den obligatoriska församlingsförankringen på två år och den rättsvidriga regeln om stopp i fem år om EN biskop har sagt nej." Oavsett om det är prästbrist eller ej behöver reglerna ses över och göras mer relevanta och rättssäkra. Vi kan börja med att utvärdera dem. Vad ger de här reglerna för goda resultat och för bieffekter idag? Låt oss belysa det på ett allsidigt och klart sätt. Behöver vi ändra reglerna så att de goda resultaten bibehålls och utvecklas samtidigt som bieffekterna minimeras eller försvinner? Vad är det vi vill, och behöver, utveckla? Vilka nya bieffekter kan uppstå om man ändrar, och hur kan vi förebygga dem på bra sätt? Nu har vi erfarenhet av det här systemet. Då kan det vara dags att utvärdera och utveckla. Ta bort det som motverkar en relevant och god rekrytering och utveckla de delar som är bra. (Men där handlar det förstås om vad vi vill uppnå. Vilka människor är det vi vill rekrytera och hur når vi dem?)
Student
Slopa kravet på magisterexamen. Det är ett överflödigt krav, en kandidat räcker.
Lena
Ja. Prästbristen är stor. I stadsförsamlingar där det är mycket begravning är arbetsbelastningen hög. Ett av de inspektionsområden som Arbetsmiljöverket haft för Svenska kyrkan så är arbetsbelastning.
Håkan
Frågan är dock om arbetsbelastningen beror på möten med kyrkotillhöriga, t ex runt och vid begravningar och dop, eller på arbetslagsinterna möten.
P E D
Håller med BGOL. Alla kurvor pekar nedåt, innebärande att kyrkan inte kommer att ha råd med dagens mängd präster. Ta istället fram en strategi för hur man ska få människor att vilja vara kvar/återinträda i kyrkan. Viktigt även hur medlemmarna ser på verksamheter. Idag verkar gudstjänst inte vara det som intresserar människor, utan snarare diakoni, körer och konserter, samt barnverksamheten.
Amen
Det ena utesluter inte det andra. Oavsett om det är prästbrist eller ingen prästbrist så är det ändå en intressant och viktig fråga både hur vi rekryterar präster och hur vi får människor att känna sig välkomna till gudstjänsterna. Och till ett medlemskap i Svenska kyrkan. Det är tre olika frågor, som alla är lika relevanta.
Anna
Är inte säker på att det stämmer att ett nej i ett stift betyder nej i fem år överallt. Såvida det det stramats åt senaste åren. Tidigare har det funnits lite olika ”nej”: - nej, inte nu, men kom tillbaka om fem år till samma stift - nej, inte i det här stiftet, men känn dig fri att söka i andra stift - nej, inte i det här stiftet och inte i andra stift heller, men du är fri att söka om fem år igen - nej, nej, nej Den här behandlingen är ett uttryck för att det inte är en mänsklig rättighet att vara präst. Det behövs både ett yttre och ett inte kall. Det inre räcker inte. Angående församlingsförankringen så är till och med 2 år ganska lite. Att vara kyrka är komplext. Visst är alla kallade, men ska man bära ett ämbete som är så nära förknippat med vad kyrkan är, då behövs det djupare förankring. Den som är ny i ett sammanhang är ofta mer intresserad av gränser och staket än centrum.
Amen
Det kan ändå vara dags att utreda frågan? Om systemet är bra som det är så kommer ju en utredning att visa det, och det skapas större legitimitet och förtroende för rekryteringsförfarandet. Angående förankring i en församling kan ju präster och diakoner jobba på lite olika sätt med olika inriktning. Till exempel kan du vara intresserad av kyrkans arbete på en mer strukturell nivå och tycka det är givande att gå i kyrkan i olika församlingar i en stad. Du kanske inte vill fördjupa dig i EN församling utan mer vill få ett helhetsperspektiv genom att att vara aktiv på olika vis i olika kyrkor. Men det godkänns inte. Det kan också vara så att du gått i kyrkan varje söndag under hela din uppväxt, men tagit en paus under några år. Då duger inte den erfarenheten heller, utan du måste börja gå i kyrkan i en församling i två år innan du kan bli godkänd. Det här kanske är bra och relevant. Eller så kan det vara relevant att tänka bredare. En genomlysning av det nuvarande antagningsförfarandet skadar i alla fall inte?
präststudent
Jag sitter själv i en situation av att flexibiliteten saknas. Jag har sedan jag blev antagen prästkandidat träffat mitt livs kärlek och flyttat ihop. Detta gör att jag rent geografiskt nu har bytt stift. Vid min ansökan om att byta stift (eftersom att jag måste göra adjunktsåret i det stift jag vigs i) så får jag veta att det stift jag vill ansöka till har andra antagningskriterier än de övriga. Jag måste läsa 30hp extra bibelvetenskap och två extra kurser om 15hp. Så trots att jag snart har en masterexamen i teologi (och inget CSN kvar) så kräver de att jag ska studera nästan ett helt år extra för att få byta stift inför adjunktsåret, trots att jag hade kunnat byta till alla övriga stift utan vidare problem. Så nu måste jag flytta ifrån vår nyligen köpta bostad, ha en distansrelation med min partner för att göra adjunktsåret och sedan flytta tillbaka till det stift där jag nu bor..