Undersök möjligheterna att utveckla utjämningssystemet

Svenska kyrkan är å ena sidan en sammanhållen storhet och å andra sidan lokalt förankrad och uppdelad. Kyrkoordningen uttrycker det som att ”församlingen har lokal självstyrelse men är samtidigt en del av ett stift och Svenska kyrkan som trossamfund”.

I klartext betyder det att Svenska kyrkan består av ett antal juridiska personer med styrelser (kyrkoråd, stiftsstyrelse respektive kyrkostyrelse) som var och en upprättar sin egen årsredovisning vilken fastställs av medlemsvalda fullmäktige. Totalt rör det sig om över 600 olika juridiska personer där var och en har sin ”kassakista” som är olika välfylld och som årligen fylls på olika mycket. Sett tillsammans är ”den stora kassakistan” välfylld – men det som egentligen finns är drygt 600 olika kistor där några ekar tomt och där man tvingas vidta skarpa åtgärder för att skapa en rimligt hållbar framtid.

I Svenska kyrkan stämmer bristsituationen in på ett fåtal pastorat/församlingar – och deras utmaningar ska på intet sätt förringas. Men är det rimligt att den bilden tillåts smitta av sig på alla dem som inte har detta problem – som ju är det stora flertalet? Kyrkan har ju under åren hanterat sin ekonomi på ett mycket bra sätt och är inte alls illa ute i dagsläget.

Kyrkan befinner sig i dag i ett gott läge – ett läge där man har god ekonomi och ett starkt förtroende bland de tillhöriga och bland den stora allmänheten. Man har handlingsutrymme och möjlighet att agera aktivt och inte av ohejdad vara låta årets överskott läggas till de tidigare års vinstmedel. Jag är osäker på om det verkligen är så de kyrkotillhöriga önskar ska ske med de pengar de betalar till kyrkan?

Vad är då att göra? Ja, redan i dag har ledamöter i kyrkoråd och styrelser möjlighet att stanna upp vid årets slut och ställa sig frågan vad man ska med de pengar till som blivit över från det gångna årets verksamhet. De allra flesta av kyrkans enheter kommer att få över pengar också för 2021 – ganska mycket till och med. Hos alla överstiger också målkapitalet det egna kapitalet – i flera fall med råge. Vad ska ske med årets överskott – var gör det bäst nytta givet församlingens eller pastoratets kallelse? Ska det läggas i den oftast redan välfyllda kassakistan, det vill säga sättas in på bankkonto, och vad är syftet med att pengarna i så fall läggs där? Eller kan de användas i verksamheten – genom att stärka den befintliga verksamheten eller genom att utveckla ny verksamhet? Vi läser ju ofta om allt som skulle kunna göras om bara resurserna funnes – och sanningen är att dessa resurser finns i de allra flesta fall.

En annan tanke är att utjämningssystemet vidareutvecklas. Genom systemet fördelas medel mellan pastorat och församlingar i Svenska kyrkan så att de med goda ekonomiska förutsättningar stödjer de med svagare ekonomi givet den uppgift de har i sitt lokala sammanhang. Ett gott system som sannolikt är inspirerat av den uppmuntran aposteln Paulus gav de kristna i Korinth.

Kyrkomötet skulle kunna besluta om en ändring i kyrkoordningen så att den enhet som får över medel under ett visst år, och som har ett eget kapital som påtagligt överstiger målkapitalet, delar med sig av det gångna årets överskott.

Säg att 80 procent av årets resultat skulle stanna kvar i den aktuella enheten och att 20 procent skulle komma enheter med behov till godo – genom en beslutad kyrkoordningsstyrd fördelningsmodell eller genom ett aktivt ansökningsförfarande från dem med verkliga ekonomiska behov?

Eller att 20 procent av årets resultat sätts av för uppbyggnad av en gemensam kyrkointern fond varur olika utvecklingsinsatser skulle kunna finansieras? Mycket som för närvarande blir ogjort på grund av upplevda bristande ekonomiska resurser, skulle då kunna genomföras – till exempel utökade satsningar på doparbetet, att fler döpta konfirmeras och finner vägar in i den gudstjänstfirande gemenskapen, genomföra riktade satsningar på rekrytering av musiker, präster etcetera. Ja, listan över önskvärda insatser kan göra lång.

Kyrkoavgiftsmedel som inte används under ett räkenskapsår, utan läggs till redan stora balanserade vinstmedel, skulle kunna hitta andra vägar att användas i kyrkan och stärka kyrkans förkunnelse. Det är fullt möjligt eftersom ”den stora kassakistan” är näst intill överfylld och kyrkan har ett gott förtroende och ett gott renommé i samhället. Utmaningarna vi ser i samhället säger oss också att behoven av kyrkans budskap om förlåtelse, nåd och försoning är större än någonsin.

Pether Nordin
före detta stiftsdirektor