Vi behöver dialog och lärande om ”kyrkiskan”

REPLIK

Peder Thalén breddar diskussionen av biskopsbrevet om lärande och undervisning (KT 47/2021). Han erbjuder två möjliga förståelser av det kunskapstapp, den religiösa analfabetism, som brevet söker hantera. Den första förståelsen, den moderata ­eller nedtonade, utgår från att det finns en bank av fortfarande giltiga traditioner som bara väntar på att förmedlas genom effektiv ­pedagogik.

Thalén har nog rätt i att våra biskopar har denna moderata förståelse. I brevet avspeglas traditionerna i de psalmer, böner, bekännelser som presenteras som underlag för fortsatt ­reflektion bland kyrkfolket. Som framgår av Sören Dalevis svar (KT 44/2021) på min egen kritik (KT 43/2021) ser biskoparna också den mångfald av sinsemellan olika traditioner som brevet ska möta och tillgodose. Traditionsbanken är rik men kan göras ännu rikare genom att underliggande teologier lyfts fram och bearbetas.

Mot den nedtonade förståelsen ställer Thalén en radikal, reformatorisk. Där har det nedärvda kristna språket förlorat kraft. ”Kyrkiskans” tal om Gud når inte fram.

Teologer som Bonhoeffer, Bultmann och Tillich exemplifierar för Thalén försök att möta detta språklösa. Men liksom Thalén tror jag att dessa försök är svåra att förmedla i vår kyrka.

Thalén själv bejakar den radikala förståelsen. Det finns en del som talar för den. Men samtidigt är översättningen av bekännelser och bibelberättelser till ett sekulärt språk besvärlig. Varje försök hotar att tunna ut de olika storord, Nåden och alla andra, som Torgny Lindgren talade om. Saltet förlorar sin sälta när kopplingen till traditionen bryts.

Måste då stororden översättas? Varför ska vi inte fortsätta att förkunna dem? Vid sidan av Bonhoeffer, Bultmann och Tillich finns nya ortodoxier som den hos Karl Barth, den anglokatolska radikala och den dygdetiska, gemenskapspräglade hos Alasdair Mac­Intyre med flera. Teologier som inte bara ansluter till, utan som utmanar, vår liberala modernitet.

Genom att dessa (vänster)­ortodoxier avviker från våra evangelisk-lutherska traditioner borde de kunna verka befruktande. För hur vi arbetar vidare med spänningen mellan folk- och föreningskyrka och för hur vi ska finnas med i den sekulära offentligheten.

Hur som helst; utan större teologisk frimodighet, liknande den hos de nya ortodoxa, riskerar vi att fortsätta rutscha ned i den språklösa kanan. Utan tydligt språk kommer gemenskaperna i församlingarna att lösas upp. Utan gemenskap försvagas kyrkan. Och även om Gud är större än kyrkan urholkas då de ord som ger människor livsmod. Inte för oss som redan marinerats i kristen tro utan för de som aldrig möter något lärande.

I likhet med Peder Thalén tror jag på transparens. Den öppenheten kan användas för att utveckla och tolka den rika traditionsbank biskoparna överlämnat. I mitt svar till Sören Dalevi efterlyste jag dialogiskt ­arbete med våra olika traditioners ­varierande syn på människa, försoning och kyrka (KT 45/2021). ­Dialog kring olikheter är en ­resurs för teologisk utveckling. Tystnad är ingen resurs.

Anders Kristoffersson
Umeå