Återbruk är syföreningarnas framtid

I augusti firade syföreningen i Gryta 140-årsjubileum med bland annat försäljning av medlemmarnas alster. Man ses var tredje vecka, och det finns inga planer på att dra ner på takten. Foto: Peter Cohn

Samvaron och diakonalt arbete på hemmaplan håller syföreningarna vid liv. För att överleva i framtiden måste verksamheten anpassas, men i Gryta kyrkliga syförening fortsätter det traditionella handarbetet.

Detta är en låst artikel. Logga in
DIGITAL PRENUMERATION

En månad 9 kr

Få tillgång till allt på sajten i en månad för 9 kr. Därefter förnyas prenumerationen löpande med 105 kr/månad. Avsluta när du vill. 

  • Eget konto med full tillgång till kyrkanstidning.se
  • E-tidning - papperstidningen i digital form
  • Nyhetsbrev, temabilagor, poddar, quiz och det praktiska verktyget Idé & inspiration
Köp
I augusti firade syföreningen i Gryta 140-årsjubileum med bland annat försäljning av medlemmarnas alster. Man ses var tredje vecka, och det finns inga planer på att dra ner på takten. Foto: Peter Cohn

På bordet i den stora samlingssalen i IOGT-NTO huset i Örsundsbro tronar virkade mössor, sjalar, sockor och färggranna plädar. En av dessa är ett lapptäcke av sammanfogade stickade rektanglar, som medlemmarna tillverkat med restgarn. Resultatet är vackert, mycket tack vare att färgerna harmonierar, trots att slumpen kombinerat dem. Täcket är ett av många handarbeten som lottades ut på 140-årsjubileet i augusti, en högtidsdag som visar syföreningarnas livaktighet.

Pengarna man samlat in går oavkortat till välgörande ändamål, lokalt och globalt.

Föreningens ordförande sedan 1999 heter Elisabeth Kjellén. Hon axlar envist sin mors arv – mamma Ida var ordförande i 40 år. Att lägga ner är inte ett alternativ.

– För hundra år sedan träffades kvinnorna dagtid hemma hos varandra två gånger i månaden. Man vävde mattor, stickade eller virkade mössor och vantar, sydde kläder och broderade löpare och bordsdukar. Antependium, kollekthåvar och krucifix köptes in till kyrkan för de pengar man fick in. Gemenskapen var stark och det är den fortfarande, även om de flesta medlemmar i dag är pensionärer, säger Elisabeth och berättar att från 1970-talet sjönk medlemstalet drastiskt, när fler kvinnor började förvärvsarbeta.

Medlemmarna i Gryta kyrkliga syförening tar hand om varandra och om andra, genom det konkreta diakonala arbete deras handarbete kan bidra till. Foto: Peter Cohn

I dag har Gryta kyrkliga syförening ett 15-tal medlemmar som träffas var tredje vecka klockan 13.

– Vi bidrar till något större än oss själva genom att skänka till olika organisationer som gör gott för andra. Men det är klart att det är problematiskt att alla här är så gamla. Många faller av och på sikt kommer vi nog inte att vara kvar. Vi får se vad som händer i framtiden…

Nadja E Nygårdh, präst i Lagunda församling, Uppsala stift, är ofta med på syföreningarnas möten och håller andakt. Hon menar att de kyrkliga syföreningarna har varit och är viktiga pelare i församlingslivet. I det arbete de utför ryms hela den grundläggande uppgiften: gudstjänst, undervisning, och inte minst diakoni och mission.

– Medlemmarna tar hand om varandra här ute på landet och man utför konkret diakoniarbete som är till nytta för behövande. Den sociala biten är förstås också jätteviktig, säger Nadja med ett leende.

I slutet av 1800-talet var handarbetet medlet och evangeliet målet för de kyrkliga syföreningarna; sömnaden blev kvinnornas bidrag eftersom de varken fick sitta med i kyrkostämman eller bli präster och kyrkvärdar. Men med tiden kunde kvinnorna bidra på andra sätt också. I våra dagar har syföreningarnas roll minskat, men fortfarande handlar det om gemenskap och diakonalt arbete.

Så hur ser framtiden ut?

– Kyrkans uppgift är att sprida evangeliet i handling och ord lokalt och globalt och vi behöver hitta nya former för att hålla liv i de kyrkliga föreningarna. För jag vet att folk fortfarande bryr sig och vill bidra, säger Nadja.

Nadja E Nygårdh tror att syföreningarna har en uppgift att fylla även i framtiden, men att man får tänka över formerna. Ordförande Elisabeth Kjellén i bakgrunden. Foto: Peter Cohn

Medlemmarna tar hand om varandra här ute på landet och man utför konkret diakoniarbete som är till nytta för behövande.

Genom att ha månatliga möten kvällstid kan de som förvärvsarbetar komma. Vilket naturligtvis inte utesluter att de som vill och kan även träffas dagtid.

– Sociala sammanhang är viktiga och handarbete, syjuntor och återbruk har blivit trendigt, så jag tror absolut att syföreningarna har både en plats och en uppgift att fylla i församlingarna även framöver, konstaterar Nadja.

Hon nämner Repair Café och fixarverkstäder, dit både män och kvinnor som gillar att skapa, fixa, reparera välkomnas. De är exempel på diakonala mötesplatser och sammanhang som finns i församlingen i dag och som kan växa sig större i framtiden.

Kummelby:
”Tiden var mogen för ett nytt upplägg”
Gita Andersson och Ingrid Wangel vid hörnan i Kummelby kyrka där produkterna från Make and remake säljs. Foto: Kajsa Söderberg

 

Sollentuna är en församling med en historia av ett rikt syföreningsliv. När de traditionella syföreningarna försvann tog annat vid. Som stickklubb och återbruksgruppen Make and remake.Gita Andersson började som präst i Sollentuna församling 1977 och kom till Kummelby kyrkas distrikt 1989.

 

– Direkt förstod jag att hade kommit till en syföreningskyrka. Det var så oerhört tydligt och starkt, säger hon och skrattar åt minnet. 

Tillsammans med diakon Anne Runesson och värdinnan Ingrid Wangel, som ansvarar för Make and remake-gruppen, minns Gita Andersson tillbaka. Namn på trogna syföreningsmedlemmar korsar luften där vi sitter i Kummelby kyrka, den kyrka där mycket av den nya tidens handarbete utförs. 

Under pandemin har arbetet skett hemma och Ingrid Wangel har hållit kontakt med sina gruppmedlemmar via digitala kanaler.

De fyra syföreningar som präglade församlingen under lång tid var Helenelunds kyrkliga syförening som startade redan 1931, Edsvikens kyrkliga syförening som startade 1952, Söndagsskolans vänner och Missionsgruppen vars handarbete stöttade projekt i andra länder.

– Grupperna hade olika karaktär, säger Gita Andersson och lyfter upp en Blå blom-kaffekopp.

– Den här koppen stod inlåst tillsammans med de andra i Blå blom-serien. Den användes bara av Edsvikens kyrkliga syförenings medlemmar, men när den föreningen försvann flyttades kopparna till ett öppet skåp. Just kaffekoppen är en symbol för den traditionella syföreningen, man sydde och drack kaffe. Och hade andakt.

– Syföreningen fyllde en viktig social funktion och stor nytta gjordes, förklarar Anne Runesson. Auktioner hölls och pengar kom in. Målet att bidra till församlingens verksamhet och mission var centralt.

Så småningom dog syföreningarna ut, bokstavligt talat, när de många aktiva gick ur tiden. 

Det stora målet i Kummelby var uppnått då den första kyrkan stod på plats 1957. Syföreningarna hade arbetat hårt för att samla in pengar till bygget. Med tiden blev kyrkan för liten och en ny, större kyrka byggdes 2000.

Ett antal år av handarbetsvakuum följde. Men 2014 började Ingrd Wangel som värdinna i församlingen och hon var full av kreativitet och arbetslust – och hade en bakgrund med mycket textil och sömnad.

– Vi kände att tiden var mogen för ett nytt upplägg och Make and remake blev snart väldigt uppskattat. En gång i veckan, under två och en halv timme, träffas omkring tolv stycken och syr. Tyger skänks till oss och en tygaffär här intill lämnar tygprover till oss.

Ingrid Wangel betonar att gruppen är en inkomstbringande verksamhet, gruppen gör bara sådant som de tror kommer att kunna säljas – och sådant de själva tycker om.

– Det ekonomiska är i fokus för våra idéer och pengarna går direkt till den diakonala verksamheten i församlingen, som tandläkarbesök och matkassar.