Vi ska inte skämmas för att vi är kyrka

Svenska kyrkan har samhällets förtroende att svara för begravningsverksamheten (utom i Stockholm och Tranås där kommunen har motsvarande ansvar). I det arbetet ska vi skickligt följa samhällets regelverk utan att dölja att vi är kyrka. ”I begravningsgudstjänsten tar församlingen och de sörjande avsked och lämnar den som har dött åt Guds barmhärtighet” börjar kapitlet om Begravning i Kyrkoordningen. Kyrkan bekänner att livet segrat över döden genom Jesus Kristus. Begravningen speglar därför såväl sorgens och dödens allvar som hoppets och uppståndelsens ljus.

Begravningsgudstjänster har över 2 500 000 besök/deltagande varje år. Det är fler besök än i högmässor (1 675 000) eller musikgudstjänster (1 925 000). Här kan vi frimodigt berätta om livet i dödens skugga: präster, musiker, vaktmästare, inredare. Var och en på sitt sätt.
Svenska kyrkan ska tillhandanyvaldhålla begravningsplats och lokal för avskedsceremoni också för dem som inte tillhör något kristet trossamfund.

Kyrkogårdens personal är liksom musiker och fastighetsskötare anställda av Svenska kyrkan. Samma respekt för människors tro och bekännelse gäller för all personal, vare sig den man möter är muslim, ateist eller tillhör Svenska kyrkan. Det är självklart att en kyrkogårdsarbetare låser upp kyrkan när hon finns i närheten. Och det är självklart att expeditionspersonal vet elements om muslimsk begravningssed.

Biskopsbrevet om begravning kan vara utgångspunkt för ett samtal i kyrkorådet. För att precisera vad som är en lokal tillämning av kyrkans tro och komma överens om praktiska frågor bör församlingen ha en begravningspastoral som blir en bilaga till församlingsinstruktionen.
Begravningsverksamheten ingår inte i församlingens grundläggande uppgift. Men den är viktig. Den ska skötas bra. Ur alla aspekter. Och vi ska inte skämmas för att vara en kristen kyrka.