Symposium mitt i den paradoxala erfarenheten 

”Narrativ” är ordet i ropet, internationellt gångbart i en tid där grundliga resonemang undanträngs av övertygande ord som i bara ett klick besvarar stora frågor. Rätt bild och rätt rubrik räcker för att vi ska veta: ”Så här är det”. Samtidigt växer den motsatta reaktionen, undran vad som går att lita på när sensation belönas och bilder AI-manipuleras. Vad är sant? Vem är källan? Vem får äga narrativet – och påverka hur vi ska tro, tänka och agera?

Det är självklart av stor betydelse i synen på världens konflikter. Likaså i det politiska spelet med stundande val. Allt mer märks även kyrkan i detta, vilken politisk ideologi Jesus själv hade, vilket parti som är bäst på kristna värderingar. Men ständigt stiger vår Mästare ur våra mallar och pekar mot ett annat narrativ, ett teologiskt, ”inte av denna världen”. En enda preposition, två små bokstäver i ordet ”av” säger var källan finns. Vem som äger narrativet.

Hur ska teologin hantera detta? När evangelisten Johannes med några korta meningar sammanfattar hur allt har ett enda upphov i Ordet. Och hur vår enda möjliga väg att ta emot det är att ”Ordet blev människa och bodde bland oss”. Där den naturliga associationen snarast skulle gå till att ”Ordet blev lärobok för att undervisa oss”.

Varför? Därför att evangeliet aldrig kunde bli så komplicerat att inte ens de visaste av oss förstod det, utan snarare först inses av dem som är som barn, tillgängligt för alla.

I Johannes evangelium hörs också en grupp av tre ord i Jesu mun, att han är ”vägen, sanningen och livet”. Är inte ”vägen” vår tros lärosatser, de som går att formulera och peka ut – självklart starkt knutna till ”sanningen”? Men här ingår också ”livet”.

Själv blev jag aldrig teolog i akademisk bemärkelse, men har levt ett liv i att dras till den stora berättelsen, den som förklarar livsmeningen, och både i sin början och sitt slut sammanfattas i ett enda Ord. I fruktbara samtal blir det tydligt hur jag är samma rum som fackteologen, men jag har också fått uppleva att bli sågad, och uppmanats att ägna berättelsen till ren fantasi istället, det hade varit mer intressant.

Varför denna ringaktning av berättelsen?

Här hör jag istället vår tids rop efter ett narrativ. Att källan är säker. Att svaret vilar på en djupt bärande sanning.

Någon vecka före valet, när de snabba svaren förväntas bli alltmer rappa och vi som kyrka självfallet kommer att befinna oss just i den verkligheten, då samlas vi i Linköping till ett musik- och teologisymposium under namnet ”Musik som trons språk”. Ja, vad kan i ett enda svep sammanfatta en tro som är så stor att den annars fastnar och splittras i detaljer?

Symposiet lyfter sådana möjligheter, för våra olika preferenser, och utan att vara färdiga svar, men med den paradoxala erfarenheten av att allt som förklarar sig samtidigt finns kvar att upptäcka.

En är Frälsarkransens pärlor, som Martin Lönnebo gav sin början just i Linköping, detta radband som i en enda blick, bön och fingrarnas rörelse lyckas samla allt.

En annan, när församlingen reser sig upp och med en röst återger vår gemensamma tro, därpå samlas till den måltid där vi tar emot Jesus i ett och samma bröd.

En tredje, en psalm som vers för vers rör sig längs vägen, eller ett kyrkomusikaliskt verk som uppfyller rummet, så att det går att hinna ta in Gudsröstens tilltal.

Vem äger teologins narrativ? Ja, kyrkan kommer att tillfrågas. Vad ska vi svara? Ett är säkert, kyrkan har idag inte tid att ringakta något av det som ryms under begreppet teologi, i sina olika roller att beskriva det.

Vi ses i Linköping i september.

Åsa Hagberg,  författare och psalmist