Förtroendet kan raseras snabbt

Svenska kyrkan är omtalad som en inkluderande kyrka. I återkommande mätningar har kyrkan höga förtroendesiffror bland organisationer och grupper som arbetar med hbtqi+-frågor. Kyrkan har under lång tid arbetat med frågor om inkludering, människovärde, själavård och trygga miljöer för sina medlemmar, inte minst bland unga. Förtroendet som kommer av detta arbete ska inte underskattas.

Därför är diskussionen som uppstått efter P4:s granskning om hbtqi+ så viktig. Förtroende tar tid att bygga upp men kan gå förlorat betydligt snabbare. Diskussionen om vigsel av samkönade par och prövningen av prästkandidater handlar därför inte bara om teologiska principer eller åsiktsbredd, utan om förtroende och trovärdighet. 

Det som oroar många är inte främst att det finns enskilda präster som av samvetsskäl avstår från att viga samkönade par. Den möjligheten finns i kyrkoordningen som en pastoral undantagsordning. Det nya är de indikationer som motsäger biskoparnas förhoppning om att en sådan inställning ska avta av sig själv. 

Fler röster bland präst- och diakonkandidater har höjts mot samkönades möjligheter och för att präster med uttalat hbtqi+-motstånd fortsatt bör kunna verka fritt. Det finns även oro för en koncentration av denna hållning på vissa platser. På sikt kan det komma att prägla rekrytering, arbetsmiljö, själavård, konfirmandarbete och övrigt ungdomsarbete. 

Med det uppstår nu en ny situation att förhålla sig till på ett strukturellt plan: Hur ska Svenska kyrkan agera om undantagen riskerar att bli regel?

I diskussionen saknas en avgörande dimension, konsekvenserna för de människor vars liv och relationer ständigt görs till teologiska undantag.

Varje gång en präst eller prästkandidat uttrycker att hen inte kan/kommer att viga samkönade par är det inte bara en intern teologisk ståndpunkt. Det är ett ställningstagande som får konkreta konsekvenser för minoriteter vars kärlek, relationer och familjebildning definieras som något man kan välja bort. För den som tillhör hbtqi+-gruppen är detta inte en abstrakt lärofråga utan en fråga om värde, värdighet, lika villkor, om sammanhang och tillhörighet.

Forskning från bland annat Folkhälsomyndigheten och Rfsl visar att hbtqi+-personer, och särskilt unga, har sämre psykisk hälsa än befolkningen i stort. Begreppet minoritetsstress används för att beskriva hur psykisk ohälsa inte uppstår på grund av identiteten i sig, utan på grund av stigma, diskriminering och social otrygghet. Strukturer, språkbruk och institutionella undantag spelar en avgörande roll. Det kommer att vara svårt, näst intill omöjligt, för den som lever med minoritetsstress som en daglig verklighet att uppleva kyrkans miljö som självklar eller trygg om dessa tendenser tilltar.

Bakom ord som “verksamhet” finns människor, ungdomar, unga vuxna och ideella. Just nu möter vi många som känner oro och besvikelse och som undrar om de hör hemma i kyrkan på grund av den utveckling som presenteras och diskuteras. Frågan handlar därför ytterst inte om åsiktsbredd, utan om ansvar. 

En kyrka måste fråga sig inte bara vad människor har rätt att tycka, utan vilket pris andra får betala för dessa åsikter. Enskildas rätt att göra teologiska tolkningar av diskriminerande karaktär kan aldrig stå över andra människors rätt att leva i trygghet, värdighet och full tillhörighet i kyrkan. Annars riskerar vi att försvara ett teologiskt samvete på bekostnad av människors liv och hälsa, vilket Svenska kyrkan med mod avvisat (vartefter flera andra i den världsvida kyrkan har följt i samma spår).

Riktning skapas genom beslut på nationell nivå, som sedan får verkan i den konkreta miljö människor möter i sin lokala kyrka. Det är därför en rimlig och viktig fråga att skicka med till biskops- och kyrkomötet hur de ser på riskerna i denna utveckling som nu belyses, och det allt mer efterfrågade behovet av en åtgärdsplan.

Svenska kyrkan har byggt upp ett stort förtroende som en öppen och inkluderande kyrka. Det är värt att försvara och utveckla, inte för kyrkans anseende, utan för alla som har kyrkan som sammanhang, arbetsplats, tro och gemenskap.

Många känner just nu oro, men också hopp. Hopp om att kyrkans olika ledningsskikt ser allvaret, tar ansvar och tydligt visar att Svenska kyrkan också i framtiden ska vara en kyrka där ingen människa görs till undantag. Där Svenska kyrkan alltjämt kommer att stå på en fortsatt trygg grund, och där vi vet var både altaret och människovärdet står.

Petra Guteskär