Prästbrist leder bort från akademisk teologi

Man visste tack vare de välvda grindar som markerade gränsen. Grindar för andeväsen, som signalerade en brytpunkt. Den ordinära världen upphörde här. Detta var inte platser för nöje eller affärer. Detta var platser där man skulle vara stilla, tänka och stiga ut ur tiden.

”Herregud”, sa Peter. ”Helvetet är ett campus.” (ur Katabasis av R F Kuang)

Bok: Katabasis

Författare: R F Kuang

Förlag: Albert Bonniers förlag

Jag läser de första hundra sidorna av R F Kuangs Katabasis på en pub i centrala Cambridge. Det regnar på de medeltida byggnaderna. Romanen som kom ut i höstas är ett exempel på dark academia som skulle kunna få många att vilja springa åt andra hållet bara av att höra ordet ”universitet”. Så vad mer kan en universitetslärare på tillfällig flykt från kollegiemöten och lärplattformar önska sig?

I Katabasis beskrivs en värld av maktmissbruk, sexuella övergrepp och ett gränslöst tänjande på forskningsetiken i vetenskapens namn. Prestationshetsen driver studenterna till självutplåning. När den värste och den bästa – varför är det alltid så i böckerna? – magikern professor Grimes dör i ett slarvigt utfört experiment får hans två doktorander panik.

De behöver sina rekommendationsbrev och betyg. De behöver hans namn som kan öppna alla dörrar. Mest av allt behöver de hans bekräftelse. Som de toppstudenter i analytisk magi de är beger de sig således till dödsriket för att hämta tillbaka honom.

Hemma i Göteborg ligger universitetet där jag arbetar utstrött i stadsvimlet. Det är överallt och ingenstans, smälter in i vardagen. Trots ganska många år vid olika svenska lärosäten har jag nästan aldrig varit på ett campus. Men myten om platsen för lärdom (och en del amerikanska filmer och serier) gör att jag ändå ler igenkännande när jag läser beskrivningen av helvetet som just ett universitetscampus. 

För Alice och Peter, huvudpersonerna i Kuangs roman, är den avskärmade universitetsvärlden den enda värld de känner till. De är unga, briljanta och ambitiösa. De vill framåt, uppåt, se hur långt de kan nå. Elituniversiteten i England och USA är deras hemmaplan. De har alltid sökt sig till det avskilda och annorlunda.

Den ordinära världen upphörde här.

När jag inte läser romaner om att eftersöka avlidna professorer i helvetet läser jag utredningar, rapporter och vetenskapliga artiklar om teologisk utbildning. 

Kyrkomötet har beslutat att utreda möjligheten till en alternativ väg till prästvigning. Det är inte första och troligen inte heller sista gången. Det mest genomgående temat i den mängd utredningstext som har producerats om Svenska kyrkans prästutbildning de senaste decennierna är upprepning. Samma problem och samma förslag på lösningar återkommer gång på gång. 

Den perfekta prästutbildningen, som ger studenterna en gedigen akademisk utbildning i alla de traditionella teologiska ämnena och gärna ytterligare studier vid andra fakulteter, samtidigt som den värdesätter studenternas personliga erfarenheter, tidigare utbildningar och praktiska kunskap, tycks förbli en utopi.

Sedan 1800-talet har svenska präster utbildats nästan helt vid universiteten. Dessförinnan skedde det vid gymnasierna, även om det redan under 1600- och 1700-talen var vanligt att blivande präster också hade någon typ av universitetserfarenhet. 

Prästernas teologiska kunnande kontrollerades genom prästexamen, som enligt 1686 års kyrkolag skulle pröva kandidaterna i bland annat bibliska språk, dogmatik och kyrkohistoria, men även sådant som retorik och logik. 

Det kan låta imponerande, men Yngve Brilioth, ärkebiskop 1950–1958,  konstaterar torrt om denna tid att: ”Kunskapsstandarden hos prästkandidaten av genomsnittstyp har säkert icke varit särdeles hög”. 

Det gjordes olika försök att höja den akademiska nivån hos prästerskapet, men de högst utbildade prästerna tenderade, enligt Brilioth, att vara tidigare lärare och lektorer ”som blivit utur oket släppta”, humanistiskt snarare än teologiskt bildade.

Med upplysningen och pietismen följde nya ideal. Nu skulle prästerna få en praktiskt användbar utbildning. Prästseminarier inrättades under 1800-talets första decennium. Här låg betoningen på prästens praktiska arbetsuppgifter. De teoretiska kunskaperna kom i andra hand. 

När Brilioth i sin utredning beskriver svårigheterna som dessa seminarier stod inför är det som att följa en nutida diskussion om Svenska kyrkans utbildningsinstitut, men formulerad på 1940-talets kanslisvenska.

Kritiken mot seminarierna – samt problemen med studenternas bristande teologiska förkunskaper när de kom dit – ledde till att prästutbildningen från och med 1831 blev helt och hållet en angelägenhet för universitetens teologiska fakulteter. 

I de högre akademiska kravens spår följde prästbrist, men kraven på universitetsexamen i teologi har bestått, även om olika former av dispenser i perioder har beviljats.

Universitet beskrivs ibland som någonting radikalt annorlunda än resten av tillvaron. Det är naturligtvis inte sant. Men myten är inte oviktig. Elfenbenstornet fyllt av världsfrånvänd lärdom och teoretiska diskussioner framstår som lika delar åtråvärt som avskräckande. Så har det varit även för prästutbildningen.

Å ena sidan: det är klart att vi vill att prästerna ska ha bästa möjliga akademiska utbildning, att de ska vara en del av den akademiska eliten. Alice och Peter får uppleva att låta tänkandet utmanas och bekräftas i snabba diskussioner med likasinnade under sena kvällar i Cambridge. De får under några år formas av att leva på en plats där allt kretsar kring sökandet efter ny kunskap. Sådana präster vill vi ha.

Å andra sidan: vi vill att prästerna ska vara som folk är mest, kunna relatera till människors vardag. Alice och Peter har ju en så prestationsbaserad självkänsla att deras första tanke när deras lärare dör är: vad ska hända med våra betyg? Sådana präster vill vi inte ha.

Spänningen mellan teoretisk och praktisk kunskap är återkommande i nästan varje diskussion om teologisk utbildning. Dikotomin ifrågasätts, men tycks gjuten i betong. 

I Cambridge sitter jag en kväll uppkrupen i en soffa på ett anglikanskt prästseminarium. Jag lyssnar när de engelska studenterna tävlar om att driva med sitt utbildningssystems motsvarighet till Svenska kyrkans pastoralteologiska kurser. Vi skrattar. 

För ett drygt decennium sedan var jag också student här.  Studentantalet på colleget har krympt till en tredjedel av vad det var på min tid. Det är inte bara i Sverige distans- och deltidsutbildningarna vinner mark. Allt förändras. Allt utom studenternas uppgivna resignation inför prästutbildningens försök att lära dem att integrera teori och praktik.

I England har prästutbildningen en annan karaktär än i Sverige. Varje morgon och kväll samlas vi i ett iskallt kapell för att be morgonbön enligt tidegärden. Det är obligatorisk närvaro. 

I just Cambridge går många av präststudenterna krävande universitetsutbildningar i teologi, men det är inget krav. Prästutbildning kan se ut på olika sätt. Mitt intryck är att närvaron i kapellet tillmäts betydligt större betydelse än examensbeviset. Formation, svarar de engelska studenterna med en axelryckning när jag frågar.

I Sverige har den akademiska utbildningen vid de statliga universiteten under lång tid haft en stark ställning. Frågan om ifall Svenska kyrkan skulle ge hela prästutbildningen i egen regi har återkommande lyfts och avfärdats, senast i en kyrkomötesmotion som avslogs i höstas. 

De gamla utredningarna jag läser kan inte nog understryka vikten av att studenterna får erfarenhet av studentliv och akademiska studier. Mellan raderna går det att ana att en inte oansenlig del av värdet med detta anses vara just det akademiska annorlundaskapet. Prästerna skulle formas till goda samhällsmedborgare och akademiker. 

Och formation, detta låneord som på senare år börjat dyka upp även i svenska dokument om teologisk utbildning, innebar att prästkandidaterna förflyttades från vardagen och släpptes ner i Uppsalas eller Lunds förlovade land av bildning.

Den ordinära världen upphörde här.

När nu alternativa vägar till prästvigning utreds igen är detta en del av historien. Universiteten är visserligen varken är himmel eller helvete, utan en integrerad del av den helt vanliga och ganska prosaiska verkligheten.

Inte heller i den nostalgiskt skimrande dåtiden hade heller utbildningen alltid önskad effekt på ”kunskapsstandarden”. Men frågan om hur och var präster blir till, formas, är och förblir en nyckelfråga. 

Under ungefär två hundra år skedde det i Sverige i första hand vid stora universitet. Under de senaste åren har vi sett en successiv förskjutning mot en regionalisering där stiften har en mer framträdande roll som utbildningsaktörer. 

Samtidigt genomför allt fler studenter stora delar av sin utbildning som distanskurser. Tyngdpunkten har förskjutits från akademisk teologi till lokal, kontextuell och erfarenhetsbaserad kunskap. 

Förflyttningen är i sig ingenting nytt. Kanske accelererar den, pådriven av digitalisering och prästbrist, men den har pågått länge. I en alltmer polariserad värld där forskning tenderar att reduceras till en åsikt bland andra är dock frågan om det verkligen är så vi vill ha det.

Jag tänker inte avslöja hur Katabasis slutar. Det finns uppenbara mervärden i läsningen om man har en examen i teologi. Eller åtminstone har en relation till hur luften i en universitetsstad vibrerar av nervös förväntan första dagen på ett nytt läsår.

Jag tänker inte avslöja hur Katabasis slutar. Det finns uppenbara mervärden i läsningen om man har en examen i teologi. 

Eller åtminstone har en relation till hur luften i en universitetsstad vibrerar av nervös förväntan första dagen på ett nytt läsår.