Frågan om kvinnliga präster borde ses som personlig

I Sankt Ansgar i Uppsala får kvinnliga präster inte leda mässan, konstaterar P4.

Tråkigt, tycker jag. Konstigt när stiftelsen trots allt är en svenskkyrklig sådan.

Men det som får mig att sätta mig och skriva är inte saken i sig, det är ingen hemlighet att bara manliga präster får leda mässan i Sankt Ansgar. Det som får mig att skriva är att de argument föreståndaren och studentprästen Daniel Gustafsson lyfter för P4 tycks vara svepskäl för att slippa säga som det är, nämligen att i Sankt Ansgar erkänns inte kvinnligt prästerskap.

I stället heter det att mässan ska vara igenkännlig för andra traditioner, såsom katoliker och ortodoxa. “Jag tror att det finns ett värde att det finns någon plats i Svenska kyrkan där man gestaltar det på ett sätt som är igenkännbart för andra traditioner, andra kyrkor”, säger Gustafsson. Det är ett fördummande av människor från dessa andra traditioner att påstå att mässan skulle vara oigenkännbar för dem om en kvinna leder den. 

Men jag tror inte att Gustafsson tycker att katoliker och ortodoxa är dumma, jag tror att det är ett bekvämt sätt att kunna kringgå Svenska kyrkans hållning att prästämbetet är öppet för såväl män som kvinnor utan att framstå som att man själv tagit ställning.

Gustafsson hävdar nämligen att rådande ordning på “inget sätt” är ett “ställningstagande mot den kvinnliga student som har en prästkallelse”. Med andra ord, det är inget personligt mot oss tjejor som är kallade till ämbetet.

Men det vore så himla mycket bättre och mindre dumt om det var personligt.

I samhället är det inte en självklarhet att erkänna kvinnors prästämbete. Trots att jag inte varit präst i särskilt många år har jag stött på tillfällen där vigselpar inte velat vigas av mig då jag är kvinna. Någon gång har det sagts rakt ut, någon gång har det funnits outtalat mellan raderna. Hade jag varit man, däremot, hade de gladeligen vigts av mig. 

Det är inget annat i min personlighet eller i mitt sätt att förrätta vigslar som varit oönskat eller till hinder. Det är inget personligt, det är inte för att jag är Embla utan för att jag är kvinna, och som medlem i kyrkan finns egentligen ingen skyldighet att stå bakom samfundets teologiska linje.

Däremot undrar jag, vilka är de manliga präster som väljer att kliva in i sammanhang där kvinnliga kollegor – vars ämbete de i regel menar sig erkänna – utesluts? Vilka är exempelvis de manliga präster som känner sig kallade att gå in och överta en vigsel från en kvinnlig prästkollega när ett vigselpar hör av sig och vill ha en manlig präst? Jag fattar såklart att det inte är personligt. Men det hade varit så himla mycket bättre om det var det, för då hade det i alla fall varit begripligt.

För det är för mig obegripligt att man som präst och man i Svenska kyrkan vill jobba i ett sammanhang likt Sankt Ansgar som konsekvent utestänger kvinnliga kollegor från att leda mässan. I alla fall om man likt Gustafsson “delar ärkebiskopens bild att män och kvinnor har samma rätt och hemhörighet i prästämbetet i Svenska kyrkan”.

Hade Gustafsson sagt att han har en personlig övertygelse att kvinnor inte kan inneha prästämbetet hade jag nog haft större respekt för honom, för det hade i alla fall känts ärligt.

Vi kan inte ställa krav på våra medlemmar stå bakom vissa teologiska ståndpunkter, men vi har vissa teologiska krav på de som är präster i Svenska kyrkan. Ett av dem är att erkänna att prästämbetet är öppet för såväl män som kvinnor. Står man bakom detta har man ingen anledning att neka kvinnor att leda mässan, eller överta deras förrättningar, bara för att de är kvinnor. Med andra ord: är det inte personligt är det diskriminering och emot vår kyrkas ordning.

Embla Kolenda, präst Kafjärdens församling