Ebba Busch: Jag tror på kristenhetens comeback

På en bild i vårt fotoarkiv står en höggravid Ebba Busch och ler. Hon skulle just tillträda som Kristdemokraternas partiledare.

Elva år senare, slår hon sig ner i Kyrkans Tidnings poddstudio som gäst i Vox populi.

- Jag brukar veta hur länge jag varit partiledare genom att kolla på hur gammal Birger är, säger hon och skrattar lite.

Det har varit elva ganska stormiga år.

En skilsmässa som delvis behövde ske i offentligheten, ett husköp som fick rubrikmakare att gnugga händerna. Tuffa politiska beslut och kritiserade svängningar. Som när KD öppnade upp för samarbete med Sverigedemokraterna i Tidö-samarbetet.

Efter fyra år som handels- och näringsminister, liksom vice statsminister har pressen ökat ytterligare. Inte bara på hemmaplan, utan också på de internationella scenerna.

Frågan från barnet

Men det som tar på henne mest är kanske frågorna från hennes två barn. Särskilt då från Birger. Han som låg i magen på arkivbilderna.

- Mina barn ställer ju andra frågor nu. (Birger) frågade mig: Finns det en risk att USA skulle vilja ta en del av Sverige? En fråga som jag aldrig i min vildaste fantasi trodde att jag skulle behöva svara på. Men jag svarar nej min son, det ser jag ingen anledning till.

När Ebba tror att samtalet är avslutat kommer vändningen; 

- Så säger han; fast det var väl ingen som trodde att de skulle vilja ta en del av Danmark heller, trodde de? Så har vi plötsligt ett komplicerat samtal om världspolitiken. Där han från ett barns perspektiv försöker hitta logik i allting som händer.

- Vi verkar ju i spänningsfältet mellan ont och gott både i det andliga och i det politiska, säger hon och funderar. 

- Jag är i grunden optimist. Lika mycket som människans har förmåga till det verkligen värsta tänkbara, tror jag på människans starka inneboendekraft till att göra gott.

Migrationen är ett område där denna spänning blir tydlig. Hon betonar behovet av en stram politik, samtidigt som hon lyfter den personliga och kristna dimensionen av medmänsklighet.

– Jag kan öppna mitt hem för någon en dag, men inte varje dag. Samma spänningsfält finns i politiken.

Kritisk mot konvertitbehandling

Hon riktar också kritik mot hur svenska myndigheter hanterar tro i asylprocesser, särskilt när det gäller konvertiter.

– Tron reduceras till kunskapstest, till exempel om Bibeln, vilket visar på en djup okunskap om vad tro är.

Hon fortsätter:

– Det finns en enorm rättsosäkerhet i detta. Jag har mött många enskilda fall där människor berättat att de hamnat i väldigt svåra situationer – ibland där man får intrycket att handläggaren inte vill att de ska få skydd i Sverige.

Det måste ju kännas i dig som troende, tänker jag, när du hör att det går till så i det samhälle som du är en av de främsta företrädarna för?

- Ja, och jag tror att vi är många kristna också som kan känna igen oss i den rädslan.

Ebba tror samtidigt att det döljer sig något djupare i frågan om hur man sett på kristen tro vid utvisningar. Att Sverige lider av en sorts religionsanalfabetism. Liksom stundtals ett förakt för kristna.

Något hon menar sig själv ha mött.

Kränkt i intervjuer

Först under skolåren, då hon blev ansatt av andra elever för att hon var öppet kristen. Men sedan också i sin roll som politiker. Hon nämner att flera av de "tyngsta politiska journalisterna" ställt frågor om tron hon upplevt som direkt kränkande.

- Att man behandlat mig som offentlig företrädare på det sätt som man gjort i en del intervjuer, det sänder ju också signaler: Att, jaha okej, man får behandla kristna så. Man får liksom skämta om kristendomen på det här sättet. Som i mello, år ut och år in på ett irrelevant och kränkande sätt.

Hon fortsätter:

- Jag hatar det men det är som det är. Men man gör ju inte det med någon annans tro. Det är ett sådant enormt hyckleri. Och jag menar att det är självspäkande. Det är ignorant mot vårt kulturarv, vårt etiska arv. Och det är rakt emot själva själen på religionsfriheten, säger hon.

Då bryter hon direkt

Hennes tålamod är slut. Numera bryter hon direkt när hon anar en agenda av att vilja förminska hennes tro.

Samtidigt kan hon se en annan öppenhet ta form, där det inte längre är konstigt att ha en kristen tro i det offentliga. I samtalet om kyrkans framtid i Sverige, och inte minst Svenska kyrkan, som i år kan bli minoritetskyrka, är hon hoppfull.

- Jag tror på en comeback för kristenheten i Sverige. Det är spännande att se vad som händer bland unga nu. Man söker sig tillbaka till grundarvet i Sverige.

Själv har hon hittat hem i landsortskyrkan intill där hon bor.

Den tro som den representerar menar hon har varit grunden till att ha klarat av de där elva åren nu. Med motgång och medgång. Dödshot, skilsmässor kriser, sorg och glädje.

Det goda livet

Hon hoppas på fyra år till. Även om hon inte vill kommentera mer än nödvändigt hur samarbetena ska se ut, eller hur det blir med Tidöregeringen om SD släpps in helt i gemenskapen och blir blockets största parti.

Men på sista raden, när hon själv formulerar målet med politiken, landar svaret i något annat än makt och inflytande: 

- Det goda livet är när vi har tid för varandra. För barnen. För relationerna. Allt annat bleknar i jämförelse, säger Ebba Busch.