Vi behöver politiska ledare som tar existentiellt ansvar

Israels och USA:s attack på Iran är den senaste händelsen i raden som bekräftar att vi lever i en tid av politisk osäkerhet och instabilitet. Ovissheten förstärks av snabba förändringar av den geopolitiska spelplanen. Diplomatiska relationer urholkas samtidigt som en dramatisk militarisering pågår. I Europa talas det åter om nya kärnvapen.

Lägg därtill klimatkrisen: Hoten mot våra gemensamma livsvillkor är påtagliga. Många människor känner denna oro i sina liv – inte bara politiskt utan existentiellt.

Som enskild medborgare är det svårt att orientera sig bland nyheter, kommentarer och politiska utspel. Vad är reella hot? Vilka röster är värda att lyssna på? Vad är mitt ansvar i det som sker?

I en sådan tid räcker inte ett politiskt ledarskap som enbart talar om strategi, säkerhet och nationella intressen. Vi behöver också ledare som tar ett existentiellt ansvar – som hjälper oss att förstå vad som står på spel och vilka värden som behöver vara vägledande.

I min roll som teolog, präst och professor i praktisk teologi har jag mött och studerat människor som på olika sätt hanterat tillvarons existentiella dimensioner. Utifrån denna kunskap är jag bekymrad över hur dagens politiska ledarskap brister i sitt existentiella ansvarstagande. Min kritik handlar inte primärt om partipolitiska skillnader, utan rör grundläggande dimensioner i hur det politiska ledarskapet praktiseras.

Jag efterlyser inte ledare som ska peka med hela handen. Vi har ingen brist på politiska ledare som fattar beslut för att stärka vad de beskriver som nationell säkerhet. DCA-avtalet med USA, NATO-medlemskapet och rader av beslut om militär upprustning är bara några exempel på den typen av beslut. Men inga av dem kan garantera vår säkerhet. Faktum är att varken vi medborgare eller de som fattat besluten har någon möjlighet att överblicka de konsekvenser de kommer att få.

Sådan är verkligheten – och det gäller i synnerhet den säkerhetspolitiska verkligheten vi nu lever i. Ingen enskild aktör har möjlighet att bestämma och förutse vad som ska ske.

I ett sådant läge behöver vi ett politiskt ledarskap som tar ett existentiellt ansvar. Praktisk teologisk forskning urskiljer viktiga aspekter av ett sådant ledarskap. I existentiell utsatthet finns behov av att återskapa mening – att kunna integrera personliga erfarenheter i en meningsbärande berättelse. För det krävs ett ledarskap som kan fånga oron i trovärdiga uttryck och samtidigt stå stadigt i grundläggande gemensamma värden.

I dagens situation innebär det politiska ledare som är rotade i värderingar som bottnar i gemensamma internationella principer och normer, och som utifrån dem talar tydligt om det som sker. Det betyder inte att vi ska förvänta oss några enkla svar eller tydliga löften. Men våra politiska ledare behöver erbjuda oss något mer än enbart realpolitiska överväganden. När hoten mot våra liv upplevs som existentiella behöver politiska ledare hjälpa oss att inte förlora vår gemensamma etiska och moraliska kompass.

Vi behöver reaktioner och tolkningar som hjälper oss att förstå det som sker i förhållande till berättelser som är större än kortsiktiga beslut om nationell säkerhet. Den frihet och det sätt att leva som vi säger oss vilja försvara förutsätter berättelser om vilka vi är – berättelser som sträcker sig bortom den egna nationen. Existentiellt ansvar handlar ytterst om att värna det som gör mänskligt liv möjligt: medmänsklighet, omsorg, rättfärdighet och gemenskap.

När politiken reduceras till nationalistiska teman om säkerhet urholkas också det som gör ett samhälle värt att försvara. Om det säkerhetspolitiska läget blir värre, om vi behöver fördjupa samarbete och samverkan för att hantera en omfattande kris – hur ska vi då kunna känna förtroende och tillit till ett politiskt ledarskap som inte förmått tala tydligt och vittna om de värden vi gemensamt vill skydda och förvalta?

Existentiellt ansvar innebär inte att politiska ledare ska leverera trygghet eller svar på allt.

Men vad de behöver kunna göra är alltså tre saker: tala öppet om osäkerheten, förankra politiska beslut i gemensamma värden och hjälpa människor att förstå varför dessa värden är värda att försvara.

Jag följer på nära håll det politiska samtalet i Norge. Utan att idealisera den norska situationen är skillnaden i hur politiska ledare tar ett existentiellt ansvar påtagligt. Jag såg det i kommunikationen under pandemin, där regeringen pedagogiskt talade om gemensamt ansvar och solidaritet. Och jag ser det nu i hur norska politiker i relation till Gazakriget och angreppet mot Iran hänvisar till internationell rätt och understryker värdet av diplomati som grund för sina ställningstaganden.

I en tid där hoten mot våra samhällen upplevs som existentiella räcker det inte med strategiska analyser och säkerhetspolitiska kalkyler. Vi behöver också politiska ledare som vågar tala om värden, mening och ansvar – och som tar ett existentiellt ansvar för det gemensamma liv vi försöker skydda.

Jonas Ideström, professor i praktisk teologi vid Enskilda högskolan Stockholm