Kan Antikrists mirakler rädda en hotad demokrati?

Jag råkar ha en relativt stor mängd böcker i mina ägor – ja, ett helt rum som ett litet bibliotek faktiskt. På frågan om jag har läst alla brukar jag svara som Umberto Eco en gång sa: "...att det är lika orimligt att kräva att man ska ha läst alla sina böcker som att man skulle behöva använda alla bestick man äger innan man skaffar nya."

Men jag har insett att jag under de senare åren allt oftare låter ryggarna stå kvar med sina världar inom sig, medan jag scrollar iväg genom det snabba nyhetsflödet, kastar mig in i debatter som kommer den ena dagen och går den andra.

Jag har blivit en sämre läsare. Så har de flesta människor i OECD-länderna. Alltså sämre bokläsare, eller läsare av längre stycken. OECD:s mätningar av vuxnas läsfärdigheter (PIAAC) visar att läsförmågan i flera länder har stagnerat eller försämrats över tid.

För läser gör vi ju, men ofta bara korta stycken text som får oss att snabbt känna det ena eller andra. Vi äter textgodis, medan de näringsrika texterna får samla damm – om du så vill.

Det här kanske inte hade varit så farligt om inte allt fler studier pekar på att det finns samband mellan minskat/lägre kvalitativt informationsintag, sjunkande institutionell tillit, sämre motståndskraft mot populistiska budskap och en allt sämre nivå av källkritik. (Det är viktigt att säga att mycket av detta ofta uttrycks som korrelationer/samband, inte enkelriktad orsak.)

Bakom hörnet lurar AI med sin uppblandning av det sanna och falska.

IT-mångmiljardären och en av Trumpadministrationens stora finansiärer, Peter Thiel, har i tal sagt att han övergett idén om att demokrati är bra förresten. I en text från 2009 skrev han att han inte längre tror att frihet och demokrati är förenliga. Att han också varit en betydande finansiär i Trumps politiska sfär, genom stöd till Trump och Trump-allierade, är väl belagt.

Kanske är pålästa människor inte längre en tillgång i de superrikas värld. De vill bara ha deras samlade kunskap för att kunna sälja den vidare på bulk.

När han fick frågan i en podcast härförleden om han ville att människosläktet skulle överleva tvekade han obekvämt länge.

Elon Musk, en annan supermiljardär nära Trumpadministrationen, förklarade under sin lite oväntade intervju under World Economic Forum att ett av målen med hans företag SpaceX är att bevara ”human consciousness” i universum.  

Det börjar väl med människor kanske, men å andra sidan arbetar nu Tesla med att pumpa ut robotar i världen som ska ta över de flesta mänskliga sysslor. Idén är att robotorna numerärt ska bli fler än människorna här på jorden. 

”Vi kan inte få båda”, sade han. Alltså oändligt överflöd och meningsfulla arbetsuppgifter. 

Techelitens idé om medborgarlön, slog det mig juts, är alltså att vi till sist ska bli som robotar, betjänade av riktiga robotar – utrustade med världens samlade kunskap, medvetande.

Jag vet vad det är nu. För jag har som en enkel motståndshandling återvänt in i mitt bokrum för att blåsa dammet av de övergivna ryggarna och stanna i texterna mer än de där ivriga sekunderna i väntan på nästa snabba budskap.

Jag tog en bok på måfå – det blev, av en slump?, Selma Lagerlöfs ”Antikrists mirakler”.

Den är inte lika tuggvänlig som det jag kan finna ett scroll bort, men den ger mig en större klarhet om världen än de tre timmars doomscrollande som den just ersatt.

I tider av oro och rädsla finns alltid de som utger sig för att vara det goda, och nog lockar de med stora mirakler. Men det som skiljer Kristus från Antikrist är sällan talet eller löftena. Det är vad som verkligen görs – och vad målet är.

Den nya världsordningens krig står kring det artificiella – och premierar den som bäst imiterar människan, kopierar hennes medvetande och gör henne ersättningsbar.

Den bedrar med löften om det eviga välståndet för alla, och för oss bort från det kroppsliga, där ande, själ och kropp är en enhet, till separerandet mellan det osynliga och det synliga.

I den sköna nya robotvärlden är medvetandet stulet och har gjorts kroppslöst. Kvar sitter kropparna i det förmodade havet av flytande honung och scrollar efter mening.

Är det Antikrists mirakler vi bevittnar? Det gnostiska paradiset. Där vi äntligen ska befrias från våra biologiska betongklumpar?

Om man kan sitta här med sådana tankar efter att ha läst en tunn bok, nära hundra år gammal, då förstår jag incitamenten att inte vilja ha en mer litterärt bevandrad befolkning.

De kan ju på riktigt få för sig att tech-oligarkier och dollarbiljonärer inte har rätt att köra över deras demokratiska världsordning - och idéer om vad ett gott liv är.