Präster sjukskrivs för att kallet inte tas på fullt allvar

De flesta präster - och diakoner för den delen - som jag talar med, är tydliga med att de upplever sitt vägval i livet som ett kall. Så har också tjänst i kyrkan förståtts under århundraden: som något som drar människan till en plats bortom det egna jagets självintressen allena.

I delar av den världsvida kyrkan lever denna förståelse kvar som en påtaglig realitet. Att utbilda sig till präst i katolsk tradition innebär exempelvis oftast att man avstår livet med en kvinna och i stället, bildligt talat, gifter sig med kyrkan. Det klerikala kallet har därigenom varit tydligt avskilt från de uppoffringar och dilemman som följer av annat yrkesliv.

Svenska kyrkans väg har varit en annan. I takt med att arbetet i kyrkan alltmer kommit att förstås som en yrkesbana bland många, hamnar kallelsen ofta i klinch med privatlivet – ett privatliv som Svenska kyrkan både, tack och lov, tillåter och värnar hos våra prelater. Frågan är dock om vi fullt ut har dragit konsekvenserna av denna ordning.

Det är svårt att bortse från krocken mellan kall och vardagspusslet, i det faktum att präster och diakoner i Svenska kyrkan fortsatt toppar undersökningar när det gäller arbetsrelaterad stress och utbrändhet. Flera studier har pekat på en koppling mellan kallet och vad som förväntas rymmas inom en arbetsdag: förväntningarna på vad som ska offras för Gud, kontra vad som krävs för ett hållbart liv utanför kyrkväggarna.

I praktiken riskerar kallet här att bli ett individuellt samvetsprojekt. Den enskilda prästen eller diakonen förväntas bära spänningen mellan gudomligt uppdrag och mänskliga arbetsvillkor, medan organisationen i stort förblir opåverkad. När kallet, må så vara outtalat, åberopas för att motivera merarbete, men sällan används för att avgränsa uppdraget. Ja då blir det lätt gränslöst.

Samtidigt har kyrkan under relativt kort tid genomgått en annan stor förändring. Sedan 2020 är kvinnor i majoritet bland prästerna. Här krockar dessutom vad det verkar två långlivade normsystem: föreställningen om prästens kall och föreställningen om kvinnans ansvar.

Lena Thoms illustrerar detta i fackförbundet Visions alarmerande text om arbetsmiljön i kyrkan: ”Det är väldigt tydligt bland dem som är lika gamla som jag. Vi ska helst hämta barnbarn på förskolan och ta ansvar för våra gamla föräldrar. Samtidigt ska vi arbeta heltid, vara jättebra på våra jobb och vilja utvecklas i jobbet.”

Bland kvinnor generellt handlar det, enligt samma tidning, också om mer vardagliga förväntningar: ett exmpel som tas upp är att kvinnliga präster antas stanna kvar och ta disken efter bibelstudiet – något som inte åläggs manliga kollegor i samma utsträckning.

Efter en långtidssjukskrivning har Thoms nu enligt Vision skalat bort alla ”övriga” uppdrag och fokuserar i dag på gudstjänster, dop, vigslar och begravningar. Kanske är det nu hon faktiskt gör det hon är kallad till.

Problemet, tror jag, ligger därför inte i kallet i sig, utan i att samtalet om vad kallet faktiskt innebär för den enskilda alltför sällan förs – och ännu mer sällan får organisatoriska konsekvenser. Vilken kyrkoherde upplevde sig kallad till ett liv i administration? Vilken präst hörde Guds röst säga: ”Du har fått gåvan att sitta i ändlösa planeringsmöten om renovering”? Eller vilken diakon kallades till att besvara femtio mejl om dagen?

Kanske behöver vi uppvärdera kallet – inte som ett fromt ideal, utan som ett reellt ansvar också för arbetsgivaren. Först då kan vi forma en kringorganisation som hjälper den kallade att stanna längre i sitt uppdrag, och kanske undvika att brännas ut av sådant hen aldrig bejakade när vandringen med Gud i tjänst tog sin början.