Antologi från talmansstolen visar på poesins kraft

Riksdagens talman Andreas Norlén har gjort något så överraskande som att ge ut en diktantologi. Boken har fått titeln Talmannens guide till svensk poesi. Alldeles ovanligt är det inte att politiker läser poesi. Och poesi kan bli till möten över många slags gränser. I ­poesin möter vi varandra som män­niskor.

Andreas Norléns antologi är personlig, den består av dikter som talat till honom. Han berättar själv vad som tände honom för lyriken. På en loppis köpte han ett exemplar av Folkskolans läsebok. Det var en bok som fanns i klassuppsättningar och användes vid högläsning. Den var en pedagogisk storsatsning, en kulturell bragd, som skulle göra ­svenska folket bildat och mänskligt ­moget – en blandning av lyrik, historia, stora tal, resor, sagor, ­fabler, gåtor och dikter. Andreas Norlén fastnade med en gång för Runebergs Sven Dufva och lärde den utantill.

Norléns antologi omfattar 100 dikter. Det är slående hur mycket som är från det svenskspråkiga Finland. I ett minoritetsspråk blir lyriken viktig på ett intensivt sätt. Det blir viktigt att uttrycka sig på sitt eget språk. Det är som Monika Taikon sagt om romani: ”Har vi inte språket, är vi ingenting.”

Den mest använda ­diktningen i Sverige finns i psalmboken. Ur psalmboken har Andreas Norlén valt två texter. Den första är Den blomstertid nu kommer. Han skriver: ”... en mycket livskraftig 1600-talspsalm.”

Det är inte tiden som avgör, det är äktheten. Den andra psalmen är En vänlig grönskas rika dräkt. Om den säger Andreas Norlén att man inte inser hela dess innebörd om man bara läser de tre första verserna. I den tredje versen heter det nämligen: ”... Allt kött är hö / och blomstren dö / och tiden allt fördriver, / blott Herrens ord förbliver.”

Men den sista versen slutar med orden: ”I paradis / han huld och vis / mig sist skall omplantera, / där intet vissnar mera.” Sin inledande text slutar Andreas Norlén med orden: ”... smaka på orden och känn efter vad som händer i ditt inre.”