Dags för kyrkan att bli den nya biografen

Var skapas våra  gemensamma myter i dag? De berättelser som vi alla tar del av och som kan ge oss ett stöd för verkligheten och en mening i livet?

Det är en tanke som slår mig när jag besöker den 49:e upplagan av Göteborg film festival. Det är iskallt på stadens gator, men i foajéer och salonger stiger värmen fort när människor i alla åldrar trängs för att få se en film eller en glimt av någon av stjärnorna som är på plats.

En filmfestival är en mötesplats. Men inte bara för människor utan också för kulturer, sexualiteter, ideologier och livsåskådningar som alla trängs på den vita duken. Filmens styrka som bildmedium ligger i att den på ett så verklighetsnära sätt som möjligt kan porträttera och visa upp sådant som vanligtvis ligger långt bort från vår egen förståelsehorisont.

Plötsligt kan man få vara inne i en homosexuell georgisk dansares liv, en frånskild fransk tvåbarnsmammas vånda eller en förlamad fotografs sjukdomskamp.

När jag var teologistudent sades det att ”biografen är den nya kyrkan”. Som mötesplats var det tydligt: under det sena 1900-talet minskade kyrkogångsbesöken i stadigt medan biobesöken gick uppåt.

Men uttalandet gällde inte bara mötesplatsen utan också filmens roll som ideologiproducent, bildskapare och biografen som ett rum där frågor kring existensen kunde ställas.

Det som skapas på den vita duken är gemensamma myter. I biografens mörker får vi tillsammans se de berättelser som sedan kan sätta vår värld och våra liv i ett större sammanhang.

Precis som myterna är det inte nödvändigtvis sanna berättelser, men det är berättelser som kan ge oss en riktning i livet, en hjälte att följa, eller ett mål att sträva efter. Det är berättelser som kan förklara något om oss själva, om vår värld och till och med säga något om det som sker efter våra liv här är slut. 

Men var skapas våra gemensamma myter i dag? Nyligen släpptes en undersökning som visar att biobesöken minskat med drygt 5 procent mellan 2023 och 2024 och ligger nu på 10,6 miljoner besök per år.

Det är nästan exakt lika många som gick i kyrkan under samma år. Det är uppenbart att våra myter inte längre skapas på platser där vi fysiskt möts utan på andra håll. Nu får vi bilder i telefonen, i våra egna privata hörn av internet och i vår kammare. 

Visst, gemensamma händelser finns kvar. Jag tror de flesta av oss vet ungefär vad som hände på Brooklyn Beckhams bröllop nyligen. Men en sådan händelse skapar inga myter, den hjälper oss inte att förstå världen och våra liv. Det är en av många händelser som, på sin höjd, roar oss i några minuter men lämnar oss sedan ensamma inför varats tomrum.

Det existentiella vakuum som uppstår med försvinnandet av myterna kan vara en stor orsak till de sjukdomar som vår tid präglas av, menar bland andra psykiatrikern och Förintelseöverlevaren Viktor Frankl.

I sin bok Livet måste ha en mening skriver han om att ”utbredda fenomen som depression, aggression och missbruk…” har sin rot i den förlust av mening som präglar nutidsmänniskan. En förlust som blir allt större ju fler gemensamma myter, berättelser och upplevelser som tas bort från oss.

Kanske är det dags för kyrkan att bli den nya biografen? Tiden och samhället verkar moget för en gemensam berättelse och att hitta ett rum där vi tillsammans kan få diskutera existensen utan att behöva köpa popcorn i foajén. Ett kravlöst rum dit vi får komma och söka mening tillsammans.