Här kan smärta och sorg levas ut

"Det är en skön känsla att få lägga av sig ilska och besvikelse", säger Majvor Stöpare-Ödkvist och river tyget. Foto: Marcus Gustafsson

Hur sörjer vi förluster som inte har en gravsten? Hur hanterar vi besvikelser som stelnat i bitterhet? I Vaksala kyrka i Uppsala firas gudstjänsten där sorg och saknad, ilska och besvikelse får levas ut.

Ritsch, ritsch. Ett tunt bomullstyg slits itu och faller till Mariakorets golv. Från vapenhuset hörs ekande smällar när porslin slängs i stengolvet. I en klagomur i papp stoppas små papperslappar med formuleringar av förtvivlan och ilska in i tunna glipor.
Mellan sju stationer i Vaksala medeltida kyrka rör sig församlingen i sin egen takt denna söndag mellan klockan 18 och 19. Någon sitter kvar i kyrkbänken, någon går fram till den lilla sandöknen intill altaret för att tända ett ljus. Stillar sig en stund i egna tankar.


Efter snart fyra år börjar konceptet förlustgudstjänst sätta sig. Två gånger på våren och två på hösten firas gudstjänsten där det som inte blev, eller det som blev fel, får bearbetas och sörjas. Barn man inte fick, ett förlorat hopp, jobb som försvann, en kärlek som tog slut, en dement partner som inte känner igen sin respektive.

– Allt det som vi sörjer men som vi inte har en gravsten att gå till uppmärksammas här, säger diakon Kerstin Olsson som är ansvarig för gudstjänsten tillsammans med prästen Ami Dahlblom. 

En kyrkvärd, denna kväll Birgitta Sidbäck, har också en viktig roll som dikt- och textläsare där uppmaningar  och böner formuleras: ”Du behöver inte mäta tårarna, bara torka dem”, ”Gud, jag kan inte bära min sorg ensam, ge mig din frid”.

Ami Dahlbom, Majvor Stöpare-Ödkvist, Anna Wallström och Kerstin Olsson. Foto: Marcus Gustafsson

Inga krav ställs på hur många eller vilka av de sju stationerna som ska besökas. Kanske räcker det att gå till diakon Kerstin Olsson som erbjuder en personlig förbön för var och en som kommer in i Andreaskoret och säger sitt namn. 

Men de flesta går runt till flera av stationerna. Innanför kyrkporten, i vapenhuset, ligger lerskärvor som kan placeras på altaret, som en symbol för att något trasigt lämnas över till Gud. 

Intill altaret finns ett bord med kintsukuroi, med inspiration och information om den japanska konsten att reparera skadad keramik med guld eller silver.

Den tredje stationen är klagomuren, den fjärde ljuständning och den femte personlig förbön. Den sjätte och sjunde stationen är mer fysisk, då tyg rivs och porslin kastas.

Och under allt detta orgelmusik som fyller hela kyrkorummet samt psalmer som När livet inte blir som vi har tänkt oss, Möt mig nu som den jag samt Du omsluter mig – som upprepas flera gånger.

En av stationerna där känslan med kraft får hanteras. Porslin kastas i vapenhuset i Vaksala kyrka. Foto: Marcus Gustafsson

Majvor Stöpare-Ödkvist har firat förlustgudstjänsten tidigare och tycker om att komma tillbaka.

– Det är en skön känsla att få lägga av sig ilska och besvikelse. Och det är jättefint att få skriva ner några rader och samla ihop sånt man vill bearbeta.

Formen för gudstjänsten passar bra, anser hon. En timme är lagom och tiden som avsatts för att gå runt till stationerna är väl avvägd enligt Majvor.

Anna Wallström säger att hon gärna kommer tillbaka när nästa förlustgudstjänst firas. Hon tycker om att tända ljus och få en förbön, men hon har inget behov av att få ur sig något som hon är arg på eller ledsen över.

– Vad gör förlusterna med oss? säger diakon Kerstin Olsson. Det känns viktigt att tillåta sig att känna de här känslorna. Hur möter vi dem när de kommer? Kanske kan den här formen och symboliken hjälpa oss att hantera det som gör ont.

I februari kommer nästa förlustgudstjänst att kopplas till en samtalsgrupp med tre träffar, en modell som visat sig fungera i det lilla formatet enligt tidigare försök.

– Men kanske det viktigaste av allt är att skapa och hålla kvar en tillåtande atmosfär, säger Kerstin Olsson som råd till andra som funderar på att börja fira den här sortens gudstjänst.

Diakon Kerstin Olsson läser en personlig förbön för den som kommer in i Andreaskoret och säger sitt namn. Foto: Marcus Gustafsson

Den ursprungliga idén till förlustgudstjänsten fick prästen Ami Dahlblom när hon själv var nyskild och drog sig till minnes den snart tjugoåriga skilsmässoritualen som författaren Ingela Bendt skapat. Behovet att sätta punkt i en ritual är underskattad ansåg Ingela Bendt.

– Mässan för brustna hjärtan skapades som en del i den riten och det var den mässan jag tog avstamp i för den här gudstjänsten, säger Ami Dahlblom.

– Förluster och besvikelser riskerar att sätta sig i kroppen. Och när vi inte har naturliga ritualer att hantera  besvikelserna i, kan det leda till bitterhet som får oss att vittra sönder. Men om vi omvandlar känslorna till aktivitet som frigör energi kan det leda till förändring.

– Det går att bli människa igen trots en svår förlust.

Hon funderar på hur gudstjänsten kan utvecklas och en tanke är att göra gudstjänsten till en mässa. En avskalad nattvardsgång skulle kunna vara ytterligare en station som bidrar till helheten, tror hon.

Vad händer om någon blir mycket upprörd eller ledsen under gudstjänsten?

– Jag brukar stå och titta ut över församlingen, men det är viktigt att få vara i fred med sina känslor. Vi får inte vara så rädda för tårar.