Jag städar, alltså är jag en ren människa

Du skurar toaletten – och blir själv ren på kuppen. Städningen har alltid varit existentiell och symbolladdad. Men kanske ännu mer i dag.

I romanen Dammsuga i mörker, som kommer ut på svenska senare i vår, är huvudpersonen Mona städerska. De mystiska exkrement hon hittar på konstiga ställen hemma hos en av sina klienter visar sig vara ditplacerade av en kollega. Städerskan Maria har velat hämnas på sin arbetsgivare, ovetande om att det i stället drabbat Mona. När de till slut träffats, bondar de över sin gemensamma passion för att hitta den perfekta moppen (en föredrar svabbgarn, den andra mikrofiber) och det ultimata redskapet för att damma böcker (skoborste, här är de eniga).

Dammsuga i mörker är den senaste i raden av skönlitterära städskildringar, där Tove Janssons porträtt av den ordningsfixerade Filifjonkan, Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink och Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj (aktuell som pjäs på Dramaten nu i mars) hör till de mest kända, skrivna på svenska.

Städningen är bördig mark för att utvinna existentiella berättelser. Det vet en som själv länge försörjt sig på att städa andras hem, som Jen Beagin. Dammsuga i mörker är hennes andra roman om Mona med majsstärkelsekvasten och alla komplicerade relationer till dem vars smuts hon tar hand om.

Städningen är bördig mark för att utvinna existentiella berättelser.

Kristina Sandbergs Maj, en kvinna som gjort en klassresa i 1930-talets Örnsköldsvik, städar för att det är något hon i sin kringskurna tillvaro faktiskt kan göra. Genom att driva det till perfektion har hon dessutom möjlighet att känna sig lyckad. Hon putsar på sin självbild. Men hon får den aldrig att glänsa, eftersom känslan av smuts går ända in i själen.

Städningens politiska laddning gör sig påmind med jämna mellanrum, som när pigdebatten var som hetsigast innan Rut-avdragen för hushållsnära tjänster infördes. Att denna laddning bottnar i en nedvärdering av såväl kvinnor som städning har bland andra socialantropologen Fanny Ambjörnsson rett ut i sin moderna klassiker Tid att städa – om vardagsstädningens praktik och politik.

Marie Kondo har uppnått internationell gurustatus med sin Konmari-metod, där kosmos uppstår ur kaos genom att alla leksaker, papper och livsmedelsförpackningar läggs på sina rätta platser och strumpor och t-tröjor viks så att de kan förvaras stående. Ingenting gömt eller glömt! Alla saker där de hör hemma!

Men det är återigen inte det faktiska ordnandet och städandet som är huvudsaken. Marie Kondo säljer i stället på drömmen om ett bättre liv. Ett liv där jag känner mening hemma bland mina saker och gläds intensivt åt varje smörkniv och undertröja.

Som Malin Haawind skriver i sin bok Satans skit – en bok om smuts som kom ut i höstas: ”Den här strävan efter absolut ordning, absolut renhet och absolut fläckfria liv – handlar det inte om något större?”

Den japanska rensa-i-röran-gurun Marie Kondo har skapat ett städimperium med sin metod och sina förvaringsboxar i kartong. Foto: TT

Jo, det gör ju det. Malin Haawind tar bland mycket annat upp den oroliga omvärlden som får oss att vända oss inåt, hemåt. Det är liksom lättare att hålla rent i badrummet än på jordklotet.

Fast det är en sanning med modifikation i en tid när badrummet kommit att höra ihop med jordklotet. Något som Estrid Holm och Lotta Kühlhorn bearbetar i sin uppdaterade version av Städa, en bästsäljare från 2000 som kommer i nyutgåva i mars. För i dag vet vi att rengöringsprodukter kan vara dolda nedsmutsningsprodukter och att dammet på badkarskanten skadar naturen om det spolas ner i avloppet. Kemikalierna har blivit våra fiender, vilket gör det svårare än nånsin att städa för den som samtidigt vill hålla samvetet rent.

En krävande syssla. Otacksam och repetitiv. Men inte bara. Fanny Ambjörnsson ställer städningens tröstlöshet mot den känsla av mening och sammanhang som många av hennes informanter ger uttryck för.

Visst bråkas det en hel del om städningen i Sveriges familjer. Men många – särskilt kvinnor – tolkar den ändå i termer av omsorg och omhändertagande. Städningen är ”relationell”, skriver Fanny Ambjörnsson, ”ett pågående, nödvändigt hanterande av förgänglighet” där kvinnor kan ”skriva in sig i en rörelse av städande kroppar över tid”.

De torkar ur skåpen och tänker på sina mammor. Och på sina familjemedlemmar som de indirekt vårdar.

Fanny Ambjörnssons bok "Tid att städa – om vardagsstädningens praktik och politik" är en modern klassiker. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Städningen står för det ömsinta omhändertagandet men även det obehagliga. Det händer något med mig både när jag tar itu med lorten och när jag inte gör det. Smutsar ner händerna och blir en ordningsam samhällsmedborgare eller skiter i mina plikter och håller mig ren. Välj själv – att antingen fiska upp det kletiga nystanet av hår i badkarsröret eller låta bli. Äckligt vilket som.

Filosofen Olli Lagerspetz skriver i sin essä ”Smutsens teori och praktik” om renhet som ett jungfruligt idealtillstånd. Det som är smutsigt har missat sin bestämmelse. Därför måste någon ta ansvar för att göra det rent igen. Och när ansvaret kommit in i bilden följer moralen med, vilket betyder att den som håller rent betraktas som en bättre människa än den som inte gör det.

Är du asket eller helig dåre får du ett frikort från städningen genom att lägga hela ditt fokus på den andliga världen. Att vårda hushållet blir med det synsättet att alltför intimt umgås med det ytligt materiella.

Fast det finns ett undantag, tillägger Lagerspetz. Är du asket eller helig dåre får du ett frikort från städningen genom att lägga hela ditt fokus på den andliga världen. Att vårda hushållet blir med det synsättet att alltför intimt umgås med det ytligt materiella.

Annars finns det gott om referenser till det rena och därmed heliga i den kristna begrepps-sfären. ”Rena mig så blir jag ren, hela mig så blir jag hel”, som det står i en av Svenska kyrkans syndabekännelser. Eller den något svårsmälta liknelsen från Uppenbarelseboken där de frälsta står inför Lammets tron, saliga eftersom de ”har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod”.

Socialantropologen Mary Douglas – mest känd för sin definition av smuts som materia på fel plats – har också intresserat sig för renhet kontra helighet. Grundregeln är att smuts och orenhet ska hållas borta från det heliga. Men vad som är den mest heliga hanteringen av smuts kan också variera. Douglas tar som exempel Katarina av Sienna, som kände avsmak när hon skötte om människor med svåra sår. Det skämdes hon över, och hennes självpåtagna straff blev att dricka ur en bägare med var, eftersom ”hygien var oförenlig med människokärlek”.

Att tvätta andras fötter på skärtorsdagen (skär betyder ren) är däremot ända sen Jesus gjorde det för lärjungarna en rituell handling som står för tjänande. Rituell rengöring men också relationell, för att tala med Fanny Ambjörnsson.

Lite som när Sten-Gunnar Hedin, tidigare föreståndare i Stockholms Filadelfiaförsamling, i en KT-intervju berättade att han brukade skura toaletterna i kyrkan på Rörstrandsgatan precis som alla andra, enligt ett rullande schema. En symbolhandling som säger: jag är inte förmer. Eller rentav: det är fint att ta hand om det som är fult i världens ögon.

Mahatma Gandhi gjorde samma sak för att solidarisera sig med de utstötta kastlösa. Jag städar latriner, alltså är alla människor lika mycket värda.

Något att meditera över nästa gång det är dags att göra rent i badrummet. ■

Fakta: Smutsig och ren läsning

Dammsuga i mörker
Jen Beagin
Wahlström & Widstrand 2020.

Städa
Lotta Kühlhorn och Estrid Holm
Norstedts 2000 och reviderad 2020.

Satans skit – En bok om smuts
Malin Haawind
Atlas 2019.

Tid att städa – Om vardagsstädningens praktik och politik
Fanny Ambjörnsson
Ordfront 2018.

Att föda ett barn
Kristina Sandberg
Norstedts 2010.

Rapport från en skurhink
Maja Ekelöf
Rabén & Sjögren 1970.

Res Publica
Temanumret Smuts från 2003
Essäer av bland andra Olli Lagerspetz och Mary Douglas

Brita Häll