I Bibeln finns favoritdraken

Det är svårt att säga när det började, men åtminstone sedan ­bokhandelsdiskarna 1997 fylldes av serien om pojken med de ­magiska krafterna, Harry Potter, har populärkulturen öppnat famnen för sagans och myternas väsen.

Suget har letat sig långt utanför fantasygenren och ses av många som en del av en efterlängtad återförtrollning. För andra är den en lekfull frizon från den sekulariserade livssyn som man i grunden försvarar. Även i finare litterära sammanhang har folkloristikens karaktärer flyttat fram sina positioner.

Landskapet som brer ut sig är oroande och bortom människans kontroll. Det gäller såväl sagan som samtiden. När SvD:s Lars Ring tidigare i höstas sammanfattade scentrenderna var det skräck han såg, som i Kulturhuset Stadsteaterns premiär av Monstrens tid: ”Är pjäser som detta ett sätt att bearbeta att 13-åringar skjuter varandra och vardagen inte består av lekkamrater, utan av gäng?”

Till de tidsförklarande fenomenen hör också syndaflodens återkomst. Under en sommar då störtregn dränkt hela städer är det till apokalypsens språk som nyhetsjournalisterna vänder sig. Det är i vattnet hotet bor.

En samtida drakfascination

De läsare som vill göra ett destillat av inledningen ovan, med dess uppräkning av monster, ondska, havsdjup och gränstrakter, hamnar osvikligen i ett och samma ­fenomen: Draken.

– Draken är monstrens kung.

Det säger Bo Eriksson. Han är medeltidshistoriker och sedan många år fascinerad av mytologiska väsen. 2017 kom hans Bestiarium, en bok om medeltida djur. För två år sedan gav han ut Monstermanifestet. Nu är han aktuell med Drakspår – på jakt efter världens mest kända reptil (Norstedts förlag).

Samtidens drakfascination är en reaktion på ett samhälle som förändras, menar han.

– Vi längtar tillbaka till en värld som är enklare att greppa. I fantasyhjältarnas kamp mot draken hämtar vi moraliska exempel och återfår tron på det goda.

Befogad skräck inför draken

Fantasyn och dess drakar är inte en flykt från verkligheten utan ett sätt att förstå den, säger Bo Eriksson.

– Tidigare hade man en präst som pekade ut problemen i tillvaron. Nu vänder vi oss till litteraturens och streamingtjänsternas berättelser.

Draken är ett av de äldsta fabeldjuren, av skäl som enligt många forskare är rent evolutionära. I sin bok ringar Bo Eriksson in drakmytologins huvudkomponenter. Den första kan vi kalla befogad skräck; draken är en sammansättning av de för människan tre farligaste djurarterna – reptiler, rovfåglar och kattdjur.

Den andra komponenten utgörs av fossilfynd. Utifrån lagrade rester från dinosaurier och flygödlor har man fantiserat fram en bild av draken. Den tredje handlar om verkliga monster – numera utdöda jätteormar och jättekrokodiler som människor mött och försökt bekämpa.

Bo Eriksson: Sågs som ett  verkligt djur

Till drakmytologins framväxt hör också mötet med kristen­domen.

– Under antiken sågs draken som ett verkligt djur. Med kristendomen blir den även en symbolisk varelse. Den blir då också renodlat ondskefull, en metafor för djävulen, säger Bo Eriksson.

Det är med kristendomen som draken får vingar.

– När bilden av djävulen omvandlas under medeltiden påverkas även synen på draken. Djävulen diaboliseras och blir en krönt kung i helvetet. Ett skäl till att man gav draken vingar var Johannes uppenbarelse som beskriver hur en drake visar sig i himlen. Det skulle den inte klara av om den inte hade vingar att flyga med.

Draken som en del av Guds plan

Med högmedeltiden kommer riddarromanerna. Att besegra en drake är den ultimata utmaningen för en kristen riddare.

Samtidigt sågs draken som en del av Guds plan. Tanken om en evolution fanns ännu inte; alla djur sågs som direkt skapade av Gud och därmed meningsbärande.

– Tanken följer en linje: eftersom Gud har skapat monstren måste monstren ha en funktion.

Vilken då?

– Att vara en varningssignal.

Draken som gränsöverskridare

I bestiarierna finns en av Bo Erikssons favoritmålningar. Det är en bild av livsträdet. I trädet sitter duvorna, bredvid sitter draken med en duva i munnen. Bilden illustrerar Guds ordning. Kyrkan, församlingen och människan ska hålla sig till trädet, där vakar Jesus. Om människan i högmod eller av annan anledning lockas bort kommer draken och tar henne.

– Det är en pedagogisk bild för hur människor ska leva tillsammans. Den som bringar oordning blir ett offer för draken, säger Bo Eriksson.

Draken har gjort vad monster i alla tider gjort – bevakat gränser. Moraliskt och geografiskt. ”Hit, men inte längre”, säger den till människan. Därför har drakarna också förknippats med särskilda miljöer – skogen, tjärnen, dammen, grottan. Platser utanför staden och civilisationen.

Men draken är också en gränsöverskridare, förklarar Bo Eriksson.

– Inte minst kan den överträda sina egna gränser. Som i Beowulfkvädet, där handlingen utspelas på 600-talet i dagens Danmark. Tre monster träder fram som ­representanter för kaos och vildmarken, och slåss mot männen i storhallen, alltså civilisationen. Två av dem är drakliknande och det sista monstret som Beowulf besegrar är en klassisk drake.

Den unge Linné trodde på drakar

Där bestiariernas avbildade djur håller sig inom den tecknade rutan spränger draken alla ramar. Rutan räcker inte till, drakens kraft kan inte stängas in. 

Därmed är vi framme vid drakmytologins psykologiska aspekter. Bo Eriksson säger att drakskräcken är ett uttryck för hominiden i oss, reptilminnet av det djur människan var innan hon blev människa.

– När vi talar om att vi är rädda för draken är det den lilla hominiden som ligger darrande på analyssoffan. Det är en sund och befogad känsla, sett till vårt ursprung.

Även senare kapitel i kyrkans historia har påverkat synen på draken. Med reformationen och det naturvetenskapliga genombrottet kommer den zoologiska tolkningen tillbaka. Empirin blir viktig, bilden av världen ska bygga på iakttagelser och dokumentation. Den unge Linné trodde på drakar, den äldre Linné gjorde det inte.

Drakfavoriter i Bibeln

Men det är bara för en kort tid som draken tappar i symbolisk kraft. Som ett brev på posten från det kollektivt undermedvetna, dyker den på 1800-talet upp i folktrons form.

JRR Tolkien, Ursula K Le Guin och JK Rowling. Riddardikter, Augustinus, helgonlegender. Bo Erikssons källmaterial spänner brett (boken studerar även den österländska draken).

Hans personliga drakfavoriter finns i Bibeln.

– Mest överraskande är berättelsen om när Moses stav förvandlas till en orm, som på latin beskrivs som en drake. Detta är innan draken blivit symbol för djävulen. De egyptiska prästerna blir jätteimponerade.