Är barnkonventionen heligare än missionsbefallningen?

I en gästledare i Kyrkans Tidning från 2022 av argumenterade Jonas Lindberg att barn själva, utifrån barnkonventionen, bör få rätt att avgöra om de vill bli döpta.

I höst har frågan aktualiserats genom ett i tidningen uppmärksammat tillrättavisande av en präst som i relation till ena vårdnadshavaren olovligen döpt en omyndig människa. En intressant bisak i sistnämnda artikel är att prästen själv haft integritet argumentera för att det skulle kunna vara förenligt med vigningslöftet att inte förvägra en människa dop.

Detta teologiska perspektiv på frågan saknar jag i Lindbergs text som stannar på en liberal rättighetspolitisk och möjligen rättsfilosofisk nivå.

Förvisso finns ett drag ibland i Svenska kyrkan av att upphöja barnkonventionen till nära nog en bekännelseskrift. Jag tycker utan att vilja problematisera här något konkret i barnkonventionen eller dess tillämpning, att sekulära internationella överenskommelser som barnkonventionen är ett exempel på inte bör vara bekännelsedokument.

Kyrkan avlämnar då ifrån sig en kritisk potential i bekännelser när det gäller staters policyer. Synen på barn är allt för viktig för att låta kyrkans syn underordnas staters syn. Min uppfattning är att om vi verkligen som kyrka tror på någon andlig kraft i dopet så kan vi inte förvägra en människa som vi menar är mogen konfirmeras eller rösta i kyrkan att få bli döpt.

Dagens ordning signalerar att vi inte tror på dopets kraft. Jesus säger åt oss att låta barnen komma. Kyrkoordningen föreskriver att kyrkan ska missionera. I det ligger att döpa. Att båda vårdnadshavarna ska säga ja till barn som fyllt 12 år och utan intellektuell funktionsnedsättning, innebär en teologisk konflikt såväl inom kyrkoordningen som mellan den och Bibeln som kyrkans bekännelse. Kyrkoordningen bör komplettera i konkretion och betoning vad Bibelns Mästare lär, inte gå emot den.

Nicklas Sundberg