Vi måste bryta dödscykeln för att undvika världskriget

I mitt lilla hemmakontor står en inramad löpsedel från Expressen i maj 1945 och talar till mig varje dag. Budskapet är hoppfullt: ”Fred i Europa”.

Det är en märklig insikt att fatta att det inte längre är sant. Sedan fyra år brinner kriget i Ukraina. Den ryska fullskaliga invasionen har krävt hundratusentals skadade och döda. Uppenbarligen har det inte stoppat attackerna.

Redan i början av invasionen av Ukraina nämnde en av världens ledande Rysslandsexperter i väst, Fiona Hill, att vi snart måste inse att vi är mitt i ett världskrig.

Världskriget är nu?

För ett år sedan fick utvecklingen henne att konstatera  att vi är där nu. Vi. Är. Mitt. I. Ett. Världskrig.

För några dagar sedan bekräftade Ukrainas ledare Volodomyr Zelenskiy den tanken.

Vilken sjuk tanke ändå. Fruktansvärd.

Men. Först kanske man måste definiera vad ett världskrig är. För det ser knappast ut som vi minns det. Eller minns det förresten? Det gör vi ju inte längre. Det är till den poängen vi snart ska komma.

Löpsedeln i hemmakontoret

Ett världskrig måste väl i alla fall definieras av att ett antal globala aktörer/nationer strider mot varandra. Under flera år har detta varit en illa dold sanning. 

I Mellanöstern har USA och framför allt Iran stridit mot varandra. I Europa har Nato och Europa varit högst delaktiga, om än för lite skulle många säga, i försvaret av Ukraina.

Ryssland har å sin sida fått hjälp av nordkoreanska soldater, afrikanska frivilliga (ditlurade?) och haft iranskt robotunderstöd.

Europa har på kort tid gått från att befinna sig i sin efterkrigsdimmiga törnrosasömn till att inse att fred inte var ett evigt tillstånd på kontinenten, och ökat upprustningsbudgeten i raketfart. Frankrike tänker utöka sin kärnvapenarsenal.

Också det otroliga, att Sverige och Finland skulle gå med i Nato, skedde med hast.

På så sätt är ju så gott som hela Europa redan inblandat i det som nu sker när USA nu attackerar Irans högsta ledning. 

Och fått Iran att attackera USA-allierade i Mellanöstern, liksom ökat pressen på både Ryssland och Kina att ta ställning.

Nu tillbaka till det där om minnet.

Mot en bättre värld och tillbaka igen

Strax efter det där datumet 1945 skulle freden råda så tydligt att världen förklarade andra världskriget över, och den långa vandringen mot att återuppbygga en bättre värld kunde ta sin fart.

Det har kanske aldrig funnits en tid, åtminstone inte i västvärlden, där så starka institutioner och globala nätverk kunnat byggas upp på så kort tid.

Inte minst bildandet av FN och det som senare skulle bli EU är två exempel på något som knappast kunde ha formats i en annan tid än just denna.

Men det har gått 80 år sedan dess.

Ett saeculum enligt Strauss-Howes generationsteori.

Du har säkert hört om den förut. William Strauss och Neill Howe dissekerade historien (i väst, ska tilläggas) och kom fram till något skrämmande.

Kortfattat går teorin ut på att historien rör sig i återkommande cykler på ungefär 80–90 år, vilket motsvarar en lång mänsklig livslängd. Ett saeculum.

Varje saeculum kan delas in i fyra epoker eller turnings.

Epokerna i en generation

Den första epoken kallas High. Det är perioden efter en stor kris. Tiden för starka institutioner, social sammanhållning, kollektiv optimism. I teorin en bild som stämmer väl med efterkrigstiden i USA och Västeuropa.

Den andra Awakening. Det är tiden för kulturell och andlig revolt mot det etablerade, kritik mot institutioner och starka värderingskonflikter. Typ 68-rörelsen och den individuella frihetens tid.

Den tredje Unraveling. Misstron mot politik och samhälle ökar, den kollektiva sammanhållningen och idén om att bygga ett samhälle övergår i marknadsindividualism. Här följer också växande ojämlikhet och ökad politisk splittring.

Den fjärde är Crisis. Institutionerna omformas eller kollapsar, geopolitiska konflikter och systemkriser är att vänta, en helt ny kollektiv ordning formas. Världsordningar ställs på ända.

Cyklernas gång

Strauss-Howe menade med sin teori inte bara att det är ett mönster som skönjs sedan andra världskrigets slut utan kan blåkopieras bakåt i tiden, med exempel som amerikanska revolutionen, inbördeskriget och så andra världskriget som hållpunkter.

De menar helt enkelt att historien, om den så inte är en ständig avspegling av sig själv, åtminstone går i cykler.

Första gången jag kom i kontakt med teorin, någon gång i början av 2000-talet, tyckte jag det var i mycket en intressant och tankeväckande idé. Men kan historien verkligen läsas på ett så enkelt och deterministiskt sätt?

På det sätt teorin spelat ut sig, med nästan exakta datum, har jag börjat fundera på om de inte hade rätt ändå när de kallade sin andra bok där teorin utvecklades för The Fourth Turning – An American Prophecy.

Titeln känns i det närmaste profetisk.

En modern klassiker

Den liksom föregångaren Generations skrevs ju på 90-talet. En tid då den liberala världsordningen hade löst världens problem, som det verkade. Berlinmuren föll och det glada 80-talet skulle ta oss in i något ännu gladare. Men Strauss-Howe pekade på något annat. Att vi bara var något decennium från att ännu en gång hamna i crisis.

Där är vi nu, om vi ska tro att teorin har bäring.

Mycket talar för att den har det: finanskrisen 2008 var en föraning, växande polarisering, krig i Europa, krig i världen, migrationskriser, geopolitisk maktförskjutning, teknologisk omvälvning (AI), institutionell misstro, demografiska spänningar. Den allt intensivare kampen om att vara den nya stormakten i världen.

De som minns är borta

De som minns det förra stora kriget, den förra stora crisis, är dessutom nästan borta allihopa. De kan inte berätta för oss om sina fatala misstag. Institutionerna de skapade upplevs ha stelnat eller så har vi tappat idén om varför de en gång blev till.

Vår generation saknar den existentiella erfarenheten av att stå inför en total katastrof.

Kort sagt drivs hela samhället mot en omprövning av vad det är och vill vara.

Betyder detta att vi människor endast lever i en form av ödesbestämt ekorrhjul som inte kan stoppas?

Att ett världskrig måste komma, och att det denna gång dessutom riskerar att bli det där kriget som ändar alla krig. Och allt annat också.

Av alla vapen vi kan beväpna oss med är kunskap och viljan att förstå alltid de viktigaste.

Vi kan få något annat

Strauss-Howes idéer har gett oss en god grund för att diskutera om det finns en bättre väg ut ur denna krisperiod. På sätt och vis undrar jag också om vi inte är bättre lämpade än någonsin att kunna hantera en sådan här tid klokt.

Det är frågorna som är de viktiga, inte svaren. Som Sokrates en gång ska ha dött för när han påstod att det enda han visste var att han ingenting vet.

Och han hade ju för all del rätt. Vi är inte förutbestämda att upprepa tidigare generationers misstag.

Men vi behöver ställa rätt frågor till oss själva liksom till våra ledare:

Har vi mognaden att bygga något som håller längre än vår egen generation?

Om inte, hur får vi den?

Om den religiofascistiska regimen i Iran faller, eller Putin byts ut, är det knappast någon som gråter. Men hur ska förtroende byggas mellan världens länder för en varaktig fred?

Vi har lyckats förr

Det lyckades vi med, åtminstone på ett exceptionellt bra sätt, efter att Hitlerregimen gått det öde till mötes som den en gång förtjänade. Men det skedde genom ett närmande till varandra och inte en ökad polarisering.

Den slagne fick plats vid bordet, om än med stora restriktioner för att inte falla tillbaka i drömmar om hämnd. Det misstaget hade redan gjorts efter första världskriget.

Kanske är det där vi måste börja igen.

Inte i drömmen om den totala segern, utan i viljan att bygga en fred som är större än vår vrede. Inte i illusionen om historiens obevekliga cykler, utan i övertygelsen om att människor – när de vill – kan bryta dem.

Löpsedeln på min vägg säger ”Fred i Europa”.

Den är inte sann just nu. Fred råder inte heller i världen.

Men den är fortfarande möjlig, om vi slutar tro blint på att historien är dömd att upprepas.

Det är hög tid för cykler att brytas!