Föddes kyrkan via Paulus mystiska praktik?

I en tid då återförtrollning trendar, är det värt att reflektera över hur kristendomen egentligen passar in i den bilden.

Den västerländska historien, som via upplysning kastade oss in i materialismens epok, är ju tätt sammanbunden med de reformatoriska rörelser som steg för steg förde oss bort från det mystiska – och närmare vad vi kallar det rationella.

Därför har vi kanske också tappat ett språk för det mystiska när det antagit nya gestalter.

I äldre kristna traditioner har däremot den naturliga synen på det övernaturliga bevarats bättre, och det är därför med fascination jag läser den kände ortodoxe prästen Stephen De Youngs nu översatta bok Apostlarnas religion.

Provocerande förklaringar

Visserligen är mycket välbekant för den som regelbundet följt hans podcast Lord of Spirits. 

Men för många kan hans utläggning om hur de första kristna faktiskt levde och trodde - och hur själva religionen tog form - upplevas som både som nytt och provocerande.

Hur ska vi till exempel hantera att det inte alls är en orimlig förklaring att Jesus-rörelsen kanske inte blivit av om inte Paulus ägnade sig åt en judisk mystisk praktik kallad ”Merkava”.

Kortfattat handlar den om att färdas genom himlarnas olika nivåer genom meditation på Guds tron (så som synen i Hesekiels bok), samt med hjälp av kodord passera änglavarelser.

Hesekiels syn av Guds tron. Bild: Matheus Merian d.ä

En praktik som senare förbjöds i judendomen, inte minst efter att rabbin Elisha ben Avuya – kallad Acher, ”den andre” – gjort resan och återvänt som heretiker. Han påstods ha sett två krafter tronande i paradiset.

Frågan är om det var själva tanken på två krafter som var heresin. Den judiska litteraturen rymmer ju redan idéer om himmelska dubbla gestalter: i Enoksböckerna förvandlas Henok till ängeln Metatron och kallas till och med ”den mindre Jahve”. Men redan i historierna om Herren som samtalar med Abraham, änglarnas besök hos Lot eller Jakobs brottningskamp finns den närvarande.

Så. Vad det var för heresi som Avuya sedan hemföll åt har ibland diskuterats, och moderna judiska tänkare, som den kanadensiske Efraim Palvanov, har sina egna teorier – han blev kristen.

En kittlande tanke

Om detta finns inga hårda bevis, men i läsningen av Apostlarnas religion är tanken kittlande;

Fanns det en annan rabbi som gått före? Vi vet i alla fall att Paulus själv berättar om en vision i vilken han färdades till den tredje himlen och hörde ”outtalbara ord” (2 Kor 12:2–4). Det liknar i hög grad hur merkavamystiken senare beskrivs. 

Den judiske filosofen och professorn i antik religion, Justin Sledge, går så långt att han nämner Paulus som den första kända Merkavamystikern vi känner vid namn. 

Han har också kopplat det Paulus hänvisade till som tidpunkten för sin vision till, hans hänryckning i templet i Jerusalem som det beskrivs i Apostlagärningarna, och sedan vidare till kallelsevisionen. 

De outtalbara orden skulle, enligt honom, då ha kunnat innefatta att Paulus under en genomförd uppstigning genom himlarna under en merkavameditation, ha fått sin kallelse att predika om Jesus som Kristus för andra folk än bara det judiska.

Att merkavamystiken blev tabu i den rabbinska traditionen kan delvis då också förstås som en polemik mot kristendomen. Men i den östliga kristendomen levde en variant av mystiken vidare i form av den ortodoxa mystiken, också känd som hesykasm.

Ingen bibel utan detta

För som de Young säger, är kristendomen länge ingen egen religion. Utan endast en av två stora överlevande spår från judendomen under andra tempelperioden. Den andra bli den fariseeiska, nu utvecklad till rabbinsk judendom.

Vad de Young gör väl är också att utifrån dessa grunder belysa att vi inte kan läsa det nytestamentliga biblioteket utan en förståelse kring vad judar vid tiden för just andra tempelperioden trodde och tänkte.

Elisha ben Avuya, den andre, även under medeltiden tecknad som kristen heretiker. 

Här utmanar han idéer om att treenigheten växte fram som idé, utan istället var en förståelse av den judiska tanken att Gud uppenbarade sig i hypostaser, kanske enklast översatt personliga uppenbarelser, genom hela den hebreiska bibeln.

Människosonen i Daniels bok är ett av de främsta exemplen. Men också Guds namn, som var med israelerna i molnet under Exodus-vandringen var en sådan.

Under den första tiden var, menar de Young, idén om att Gud uppenbarar sig i olika hypostaser (personer) inte den stora stötestenen mellan judar och judekristna som fortsatt höll sig till de judiska traditionerna.

Det var idén om att Jesus var en av hypostaserna, Människosonen, som var det mest anstötliga.

De olika syndafallen

En annan tankeväckande tes som de Young lägger fram, är att det för de första kristna inte alls handlade om endast ett, utan flera syndafall. Varav ett bestod av det onaturliga sexuella umgänget mellan människa och andevarelser i ritualiserad form. 

Den tanken kan i sig inte förstås utan idén om ett Guds råd bestående av änglavarelser, som kanske mest kan liknas vid ett antikt pantheon av gudar. Och hur vissa av dem föll efter att ha blivit berusade av makten Gud gett dem.

Också det en tankemodell, argumneterar han, väl spridd i judiska kretsar från tiden kring Jesus liv.

Det utmanar tanken om kristendom (och judendom) som de exklusiva monoteistiska religioner de senare kommit att uppfattas som. 

Här kan man ana att De Young så ansluter till idén om att judendomens absoluta monoteism även den ska ses i ljuset av en positionering mot kristendomen.

Att förstå alla idéer om pantheon och syndafall är svårgenomträngligt för en modern människa, men att läsa ur Enoksböckerna, som bevisligen också nya testamentets författare gjorde, kan i alla fall ge oss ett språk för det nya avförtrollade landskapet.

Närheten mellan teknik och magi

Liksom en symboliskt rikare lingvistik för det oförklarbara.

När den fallna ängeln Azazel och hans likar lär människorna magiska konster som metallarbete och sminkning(!), förstår vi nämligen att språnget mellan teknik och magi inte är långt.

Och att magi, likväl som teknik, är sätt att framkalla materia ur det osynliga, och att de därför inte är väsensskilda. 

Babylons torn, en återkommande symbol för mänskligt strävande efter gudomlighet. Bild: Pieter Brughel d.ä

Båda kommer med framsteg och utveckling, men bakom finns en tydlig andlig risk av att rasera det samhälle magikern finns i. Skulle vi tänka så här utan att fastna i fantasier, är det lätt att se hur sådant som tagit samhället framåt – ska vi säga olja, kolkraft och bil – också förstör den gemensamma världen vi satt att förvalta.

Vi är ständigt i färd med att bygga den ziggurat, tempelliknande torn, förklarar de Young, som vi känner mer som Babels torn.

Reflektion för det mystiska

Här det andra av tre syndafall i de Youngs bok förresten – människan försökte genom teknik bygga uppåt och dra ner det gudomliga till sig för att dra nytta av dess kraft i sina egna strävanden uppåt.

Men i apostlarnas kristendom, såsom Stephen de Young berättar, kom Gud ner till människan i människan Jesus och gav sig själv ”underifrån” för att människan skulle kunna ta del av Guds hemlighet  - att han inte låter sig fångas i våra strävanden att nå honom genom våra egna medel. 

Endast som ett barn, en gåva, låter han sig tas emot och förstås. Men när det sker öppnas också en väg för oss att stiga uppåt. 

Apostlarnas religion är en utmaning till det rationella och framåtsträvande, men en välbehövlig reflektion för den moderne kristna att möta sina djupt mystiska rötter ansikte mot ansikte.

Kanske är detta bokens stora behållning: En uppmaning att inte uppfinna en ny mystik för vår tid, utan att våga återupptäcka det språk för mystik vi redan bär på.