Kultur

Rymden – en existentiell tripp

”Rymdfararen har lämnat den sfär där vi kan leva. Det är något bokstavligen överskridande med den erfarenhet som astronauterna gör”, säger Maria Küchen. Foto: Marcus Gustafsson

Reliker, pilgrimsfärder och en församling. Rymdnörden och den troende har många saker gemensamt. Det visar Maria Küchen i sin nya bok om rymdens kulturhistoria.

Den svävar alldeles ovan för oss. Den vita dräkten som burits av Christer Fuglesang, Sveriges förste rymdfarare. Bland Tekniska museets sevärdheter hänger den från taket som en av alla manifestationer över människans utforskariver. 

– Det är Fuglesangs EVA-dräkt, konstaterar Maria Küchen. 

EVA står för ”extravehicular activity” och används när man gör rymdpromenader utanför kapseln. Den har ett life support-system på ryggen, säger hon och pekar: ”Där!”

Nörden i henne skulle kunna berätta länge. Och gör så också i Rymdens alfabet, en bok som frossar i detaljer kring rymdfarandets historia, anekdoter och artefakter.

Men boken gör också något annat. Den tar läsaren med på en existentiell tripp.

– Rymdnörderi handlar inte om rymden utan om människan. Att samla på saker som varit i rymden är samma sak som att samla på reliker. Vi behöver de här föremålen för att fästa våra tankar om det yttersta, om det som är heligt, på en liten vanlig krok som är materiell. 

Både rymden och Gud är ”semper major” – alltid större, säger hon. Ett faktum som vissa finner skrämmande. Rymden kan väcka både depression och maktlöshet. 

Men för Maria Küchen har det varit tvärtom ända sedan hon som liten blev intresserad av ämnet.

– Rymden sätter allt i perspektiv. Det ger mig tröst att inse att jag är ett litet dammkorn i en stor rymd. Många har påpekat att från rymden syns inga gränser, man ser inte de krig och konflikter som pågår. Det enda man ser är en skör liten planet som är vår.

Som astronauterna i Apollo 8, de som julen 1968 var de första rymdfararna någonsin att lägga sig i en bana runt jorden och se den utifrån. De blev så tagna att de spontant började läsa Bibeln. Klippet finns på Youtube. Efteråt har de sagt att de kände behov av att uttrycka något existentiellt. 

– De flesta av de tidigare rymdfararna var inga filosofiskt lagda människor. De var gamla stridsflygare, robusta amerikanska militärer. Men rymdfärderna väckte okända sidor hos dem själva.

Maria Küchen är ett barn av rymdutforskandets genombrottsålder. Ända in i vår tid har mycket av rymdnördarnas intresse kretsat kring de tidiga astronauterna och skimret kring den upptäckarglädje som fanns då.

I dag är stämningen delvis en annan. Efterkrigstidens optimism, som även formade nyfikenheten på rymden, har förbytts i en mix av dystopi och eskapism. Den stora visionen i dag är inte månen utan Mars. Och motivet är ett helt annat: Konsekvenserna av klimatförändringarna gör att vi måste ta vägen någonstans för att bevara vår art. 

Maria Küchen skriver kritiskt i boken om bosättningspotentialen för en klimatkrisande mänsklighet och om vilken människosyn den visionen bygger på.

– Vilka är det som kommer få göra de här utfärderna till Mars? Den outtalade idén är att det är de dugliga som kommer att räddas. Hur kommer det gå för oss andra? Jag räknar mig inte till de dugliga. 

Hon berättar om ett Mars-seminarium hon deltog i. Entusiasmen var hög. Tills någon frågade: ”Vad har människor med funktionshinder och andra svagheter för plats i framtidens rymdkolonier?”. 

Då blev det alldeles tyst.

– Marsplanerna är på många sätt ett elitprojekt. Det finns en rad frågor som behöver genomlysas när det gäller utopin om nya samhällen i rymden. Fröet till en fascistoid människosyn ligger djupare nedgrävd i oss än vi vill tro.

Människan som störst av allt eller som en liten del av det hela. För Maria Küchen, som blev troende i vuxen ålder, kom rymden först och gudsbilden sedan. Och de hänger ihop. 

– Varje fascistiskt eller kommunistiskt projekt som slutat i dödlig utgång för miljoner, har börjat med en önskan att optimera människan. Men människan kan inte optimeras. Vi är vad vi är i en oändlig rymd.

I boken skriver hon rymden som tillitsövning. Även om man litar på maskinen så kan maskinen svika och då måste man vara påhittig. Hon imponeras över astronauternas förhållningssätt, hur de tusentals kilometer från jorden inser att syret håller på att strömma rakt ut i rymden och löser det hela med en bit kartong och några slangar. 

– Folk som inte är rädda för att dö fascinerar mig. För att bli en bra astronaut måste man gilla problem och känna tillit till sig själv och sin kunskap. Nyfikenheten måste vara större än rädslan. Det försöker jag lära mig av.

Arbetet med Rymdens alfabet bygger på researchresor till ikoniska miljöer. En av de starkaste upplevelserna var kosmodromen i Bajkonur, Kazakstan – världens första och största rymdraketuppskjutningsplats. Det var där de sköt upp Jurij Gargarin. Platsen är i dag den enda utanför Kina där man fortfarande skjuter upp bemannade rymdfarkoster.

Både prästen och astronauten är gränsresenärer. Båda väcker frågan om vem som får och inte får vara bärare av den erfarenheten.

Så länge Sovjet fanns förnekade man att Bajkonur existerade, det var en hemlig plats. Fortfarande krävs menuetter av tillstånd, inte bara för tillträde till kosmodromen utan också till staden där alla bor som jobbar där. Maria Küchen lyckades få tillstånd så hon kunde företa den långa bussresan över stäppen.

Hon beskriver känslan när anläggningen tornade upp sig i synfältet: ”Så många människor som längtar efter att få komma hit, och här är jag nu”. 

– Det är en pilgrimsfärd och vi som gör den är en församling. Man känner igen varandra. När en rymdnörd möter en annan rymdnörd kan man äntligen prata om det som ingen annan orkar höra. Lite som när två kristna möts i sekulära sammanhang och upptäcker att de kan prata om Jesus med någon som förstår. 

Inför boksläppet återgav hon på Facebook ett känt citat av Michael Collins, besättningsman på Apollo 11 när den första månlandningen gjordes: ”I think a future flight should include a poet, a priest and a philosopher /…/we might get a much better idea of what we saw.”

Michael Collins, i dag en farbror på snart 90 år, är en av Maria Küchens rymdidoler. I boken beskriver hon deras möte. ”Han blinkar mot mig och ler och jag är säker på att han vet vad jag tänker. Det känns som om han ser rakt igenom mig”.

– Michael Collins har blivit sinnebilden för den åsidosatta människan. Medan Buzz Aldrin och Neil Armstrong sändes ner till månen fick Michael Collins ligga kvar i en bana runt månen. Men han har efteråt skrivit om hur han inte alls kände sig övergiven utan som en del av ett kollektiv. Jag tycker att omvärldens syn på hans roll är intressant. Reaktionen är inte ”Å, vilken stark individ” utan ”Stackars honom”. Det säger något om individualismen, vad är det för spår vi följer när vi håller den så högt som vi gör?

Michael Collins har gett upphov till fler spridda citat. Han har en genuint filosofisk ådra, säger Maria Küchen. Till skillnad från Christer Fuglesang, och många andra rymdfarare. Ändå har många av dem blivit hjältar med en nästan metafysisk gloria. 

– De får ett speciellt ljus på sig. Rymdfararen har lämnat den sfär där vi kan leva. Det är något bokstavligen överskridande med den erfarenhet som astronauterna gör. 

Återigen går hennes paralleller till religionen. Denna gång till prästerna och till motståndet mot kvinnliga präster, som hon jämför med motståndet mot kvinnliga astronauter.

– I undersökningar har man testat kvinnor och kommit fram till att de ur flera aspekter är mer lämpade för rymdresor. Ändå är motståndet starkt. Jag tror att det beror på att vi ser rymdresan som en gränsupplevelse. Både prästen och astronauten är gränsresenärer. Båda väcker frågan om vem som får och inte får vara bärare av den erfarenheten.

Fakta: Maria Küchen

Ålder: 58 år

Bor: I Lund 

Yrke: Författare och kulturskribent

Bakgrund: Har gett ut romaner, diktsamlingar och facklitteratur. Debuterade 1989 med Hos ljusmålaren. 2016 kom boken Att flyga. Tilldelades 2018 Svenska Bibelsällskapets bibelpris. 

Aktuell med: Rymdens Alfabet (Natur & Kultur)

Kristina Lindh

Taggar:

Bok Litteratur

Läs vidare