"Teatern måste ta ansvar för att berätta"

Det är bråda dagar för Åsa Simma, konstnärlig ledare för Giron Sámi Teáhter i Kiruna. Repetitioner varvas med förberedelser inför hennes hedersdoktorsföreläsning vid Stockholms universitet. Exakt en vecka före premiären i Uppsala domkyrka av Sii bivde ándagassii – Ursäkten.

Samarbetet mellan Giron Sámi Teáhter och Estrad Norr är ett konstnärligt svar på Svenska kyrkans ursäkt till det samiska folket 2021. Dåvarande ärkebiskop Antje Jackelén bad om ursäkt för Svenska kyrkans delaktighet i koloniseringen av det samiska folket.

 – Det finns ett minnesgenetiskt arv av misstanke hos oss samer, så jag hade inga höga förväntningar, men jag blev så otroligt drabbad och bara grät och grät. Inte minst blev jag chockad över att Antje Jackelén räknade upp allt det hemska som Svenska kyrkan varit delaktig i och att hon nämnde mina och mina förfäders sår. Från skapandet av nomadskolorna till att ha öppnat dörrar för rasbiologerna.

En form av dokumentärteater

Ursäkten var så revolutionerande att det var självklart att dela med sig av erfarenheten.

– Vem har hört detta? Vi på teatern måste ta ansvar för att berätta.

Ursäkten är inte en traditionell pjäs utan snarare ett musikdramatiskt sceniskt verk och en form av dokumentärteater som väver samman jojk, orgelmusik, muntligt berättande och nyskrivna dialoger som skapats av Åsa Simma och Kjell Peder Johansson. Vid altaret visas projiceringar av Britta Marakatt-Labbas textilkonst som en del av scenografin. Musiken är nykomponerad av tonsättaren Hans-Ola Eriksson som också spelar orgel.

Att spela i domkyrkor och kyrkor istället för teatrar har varit en självklarhet från början.

– Akustiken och synligheten har varit utmanande, men för mig har det varit viktigt att komma in i det rummet där allt detta har hänt. 

Samtal med Antje Jackelén

I förarbetet har hon samtalat med överlevande från internatskolorna i Kanada, med psykologer och med unga samer som ännu inte tror på någon försoning.

En del av motorn i arbetet har varit att förstå försoning. Det har framför allt blivit många timmars samtal med Antje Jackelén om försoningsprocessen. Hon finns med som en viktig person i föreställningen och en inspelning av hennes röst finns också med när hon uttalar själva ursäkten.

– Våra samtal har gett mig mod och trygghet, men också en djupare förståelse av vad försoning och förlåtelse innebär. Försoning är ju inte hokus pokus utan en lång process. Så hur försonas man? Vad händer om man inte kan förlåta och försonas? Du kan inte bara gå ut och säga förlåt och sedan känna dig fri. Vi måste prata om det här. Om och om igen. Man kan inte förlåta förrän man förstår.

Något att hantera både konstnärligt och personligt

Att överföra processen till ett konstnärligt plan har också inneburit en egen personlig bearbetning.

– Speciellt genom mina intervjuer med andra urfolk. Hur hanterar man det här både konstnärligt och personligt? Hur hanterar vi det som ett kollektiv? Jag har inga svar men jag kan i alla fall visa en konstnärlig värld, skapa uppmärksamhet och väcka tankar. Försoning är en lång väg men man måste knåda degen innan den börjar jäsa.

Finns det någon ilska kvar i dig eller var står du i din egen bearbetning just nu?

– Jag upplever inte att den här processen har skapat en massa ilska i mig. Tvärtom, det har snarare varit en utandning att få behandla det här materialet. Men hur ska vi göra i framtiden? Kommer vi för alltid att bara vara en massa sura samer som klagar på allting? Eller kommer vår röst att bli hörd i de stora besluten som gäller det som är vårt, nämligen markerna?

Premiären sker i samband med kyrkomötet och mitt i den brännbara diskussionen om skogsutredningen. Några i kyrkomötet har säkert varit lite rädda för den här föreställningen. 

Har de anledning till att vara det?

– Jag har hört det. Man blir rädd när man har dåligt samvete. Eller hur? Vi samer är också rädda, men på ett annat plan. Det kan hända att det vi gör på något sätt förändrar de som diskuterar. 

En fråga har hon återkommit till under hela manusprocessen: Vad är det som är så farligt med den samiska kulturen? Och hon talar ur egen erfarenhet.

– Vad är det som är så farligt att vårt språk var tvunget att förbjudas? Vår jojk, vår musiktradition, vår andlighet blev förbjuden. Varför? När jag växte upp hörde du knappt någon jojk. Om du hörde så fick du inte berätta det för någon. Som nioåring plockades jag upp av en samisk konstnär och jobbade ganska nära honom, men fick skäll av kyrkan för att jag hade varit på jojkturné en hel sommar och jag påstods vara djävulens barn som skulle hamna i helvetet. 

Måste ske steg för steg

Ett av de åtta åtaganden som kyrkan förpliktat sig till att följa handlar om att inkorporera samisk andlighet i Svenska kyrkan. Något som hon menar inte kan konstrueras av kyrkan utan av samerna själva.

– Jag kommer dela med mig av min samiska andliga kompetens i den här föreställningen. Det finns något enkelt i samisk andlighet, samtidigt är det hög kvantfysik. Det är inget hokus pokus, men det måste ske steg för steg.

Hur ser du på kulturens betydelse i försoningsarbetet?

– Den är jätteviktig. Konstnärens roll är att sätta ljus på något och på det sättet skapa förändring. Du kommer inte med ett recept. Konsten är en ganska långsam väg, men att ge något uppmärksamhet är en väg till förändring. 

Ni använder bland annat konstprojektioner av Britta Marakatt-Labba, en konstnär som fått stor internationell uppmärksamhet och som beskriver sig som en aktivist. 

Ser du dig själv som aktivist?

– Jag utgår ifrån mitt arv så allt jag gör blir aktivistiskt. Vi samiska konstnärer gräver i oss själva och är utblottande för att synliggöra våra erfarenheter. Det är min livsuppgift och mitt ansvar.

Sedan filmen Sameblod, som du själv arbetade med, har samiska konstnärer inom olika områden fått stor uppmärksamhet. Finns det en risk att det blir en tillfällig trend?

– Den risken finns ju alltid. Intresset kanske kommer att avta men jag tror inte att det kommer att slockna. Till samiska konstnärer brukar jag säga: Nu när intresset är så stort måste vi fortsätta att trampa stigar. 80-talet var starka tider för samisk kultur, även om den inte nådde ut till hela svenska folket. Små, små stigar trampades. Den här svängen är tyngre. Nästa kommer att vara ännu tyngre.