De som vill försoning är förlorare när Vilks dödshotas

Åter är de som söker dialog och försoning förlorare. Politikens chefredaktör Töger Seidenfaden och den saudiske advokaten Faisal Yaman gjorde för några veckor sedan en uppgörelse där Seidenfaden bad om ursäkt för publiceringen av Muhammedkarikatyrerna och Yaman deklarerade att därmed var saken ur världen. Framför allt Seidenfaden fick skarp kritik för det.

Båda står nu med byxorna nerdragna: Seidenfadens ursäkt och avtal ter sig som en Chamberlain-seger; Yamals löfte verkar inget värt.

Expressen, DN och Sydsvenskan, säkert andra svenska tidningar också, publicerar teckningen idag, som en markering av yttrandefriheten och för att läsarna ska veta vad mordplanen handlar om. De gör rätt – den mörka konsekvensen är att konflikten spetsas till.

Lars Vilks ångrar inte sin teckning. Han betonar den konstnärliga friheten, och han återkommer till att teckningen av Muhammed som rondellhund inte var en politisk provokation. I dagens Aftonbladet säger han att han ser Islam som vilken annan religion och som helst, ”men samma regler måste gälla för alla, där kan muslimerna lära av kristendomen.”

Hans ståndaktighet och konsekvens är föredömlig. Men den generalisering han gör är såväl ett problem som en uppfordran.

För det första: En majoritet av muslimer, i synnerhet i den demokratiska världen, ser inte Vilks bild som ett problem, de gillar den eventuellt inte, men det stannar vid det.

Dock kan inte denna liberala majoritet dra sig undan. Den måste ta fundamentalisterna på allvar, och sätta gräns. Att skylla västerländska medier för dåligt omdöme är inte en framkomlig väg.

För det andra: Kristendom är inte per definition åsiktstolerant. Toleransen och åsiktsfriheten har vuxit fram i den liberalisering som de västliga kulturerna genomgått från upplysningen och framåt.

Vi ska inte ta den för given. Toleransen måste försvaras.

Anders Ahlberg chefredaktör