Det blev som det blev med kyrkans skog

Inför kyrkovalet 2025 intervjuade jag kandidater från alla nomineringsgrupper som ställde upp för val till kyrkomötet. Det var god stämning dem emellan.

Väl så, men det var slående hur många som gång efter annan, under intervjuerna såväl som i samband med dem, betonade hur bra ledamöterna i kyrkomötet är på att hitta samsyn. 

Under måndagens debatt i kyrkomötet, när förvaltarskapsutskottets förslag till beslut om Svenska kyrkans skogsbruk behandlades i plenum, blev det nästan lite komiskt att betrakta hur många som i talarstolen kände ett behov av att bädda in repliker och anföranden med bedyranden ”... vi tycker inte så olika egentligen!”.

Karin Janfalk (Öka) noterade detta och konstaterade: ”Alltså... Så bred är väl inte enigheten fullt ut? Det behöver den väl inte vara? Och alla behöver väl inte tjoa lika högt?”

Nej, det är skillnad på ömsesidig respekt – god ton och sakligt framförda argument – och enighet.

Och i skogsfrågan tyckte Svenska kyrkans beslutsfattare och tillhöriga inte samma sak. Kanske har de aldrig varit så oeniga. 

En sida slog sig blodig för konkreta, tydliga, siffersatta mål som gör det möjligt att utöva tillsyn. Rörande social, andlig och existentiell hållbarhet har inga riktlinjer givits i kyrkoordningen och det finns heller inget konkret att följa upp emot. 

En sida kom undan med att hänvisa till att Svenska kyrkan styrs ”nerifrån och upp, inte uppifrån och ned”, ”verksamhetsnära beslutsfattande”, och ”lokal förankring”.  I fallet skogen är detta mindre ett uttryck för en kyrkosyn där församlingen utgör den primära enheten, och mer ett skenargument för att försvåra en verklig omorganisering i skogsförvaltningen. 

Skogsutredningen visar på kraftiga brister i transparensen i den nuvarande skogsförvaltningen. Svenska kyrkan behöver förutom tydliga mål för hur skogen ska brukas och skyddas en kraftig omorganisering av  markfrågorna. Annars fattas inte besluten där medlemmarna har insyn. 

Men nu är beslutet fattat och Svenska kyrkan har bundit sig till en ny, men otydlig, inriktning för skogsbruket i enlighet med kyrkostyrelsens skrivelse. Utan konkreta mål och beslut om hur stor del av skogen som ska skyddas.

Andreas Holmberg, biskop i Stockholms stift, kan inte ha hunnit dricka mer än en espresso på flygplatsen mellan klimattoppmötet i Brasilien och kyrkomötet i Uppsala. I plenum visade han däremot inga tecken på trötthet.

Holmberg var en av dem som pläderade för en tydligare ram som håller Svenska kyrkan ansvarig att verkligen sjösätta den ”nya inriktning” som skogsutredningen och kyrkostyrelsens rätt urvattnade skrivelse föreslår.  Biskopen vittnade om samtal med samhällsföreträdare under Almedalsveckan i juni som uttryckte besvikelse och ”... sa ungefär så här: 'vad synd att det inte blev någonting med skogen'”. 

Ja, i dag fattade Svenska kyrkan ett historiskt beslut, när den bevisade att den inte är beredd att frångå synen att skogen framför allt är ett produktivt innehav. 

En ledamot i plenum under tisdagens debatt sa att Martin Lönnebo nog ler i himlen. Jag är rätt säker på att han gråter och mediterar över de fruktansvärda nyheterna om hur den första tröskelpunkten är nådd, i samband med att ett stort antal forskare har konstaterat att korallreven nu officiellt är förlorade.

Visst lovar Svenska kyrkan hållbarhet. En ny ”inriktning”. Men en inriktning är som ett nyårslöfte. Det är som att säga, ”jag ska sluta äta onyttiga saker”. Kanske säger man det högt. Människor som hör en tror vad de vill. De flesta vet att man bara är en syndig, fattig människa och att det utan tydliga regler, mål och incitament är svårt att faktiskt åstadkomma en förändring. 

”Balansera”, som är det Svenska kyrkan ska göra med de olika ”hållarhetsdimensionerna”, gör man vecka två i januari. Det är då man tror sig äga viljestyrkan nog att faktiskt ”balansera” det som är bekvämt och det som kräver riktig omställning. 

Det blir ofta som det blir med nyårslöften.

Det blev som det blev med skogen.