Ledare
Gästledare: ”Rätt och kontroversiellt” fredspris till EU
Europeiska unionen, EU, får Nobels fredspris 2012, meddelade den norska nobelkommittén på fredagsförmiddagen. Priset ska ”fokusera på vad kommittén ser som EU:s viktigaste resultat: dess arbete för fred och försoning, demokrati och mänskliga rättigheter”. -Det är naturligtvis rätt men också kontroversiellt, skriver Sändarens chefredaktör i en kommentar.
Detta är en ledare i Kyrkans tidning. Ledarsidan är oberoende och partipolitiskt obunden.
Att Europeiska unionen får Nobelpris är naturligtvis rätt. Att Europa efter andra världskriget gått från att vara krigens till fredens kontinent är förvisso ett fantastiskt exempel för världen på att historiska motsättningar kan övervinnas. Att de europeiska gemenskapernas institutioner som de ursprungligen utformades är ett avgörande bidrag till detta, är också ovedersägligt.
I prismotiveringen hänvisar den norska Nobelkommittén både till försoningen mellan Europas ärkefiender Tyskland och Frankrike inom EU-samarbetet och till den ännu pågående utvidgningen med nya medlemsländer i Central- och Östeuropa efter kalla krigets slut. Utvidgningen till staterna på Balkan där fullt krig rådde för mindre än 20 år sedan betonas särskilt. Det är ju också så att de i Norden som inte själva vill vara med i EU samtidigt brukar vara entusiastiska anhängare av utvidgning till andra.
Nobelkommittén är härutöver i år anmärkningsvärt tydlig i att hänvisa till Nobels testamente och fredsprisets tidiga historia i prismotiveringen. Måhända har den ändå tagit intryck av de kritiker som häromåret försökte få både Nobelstiftelsen och länsstyrelsen i Stockholm att ingripa mot kommittén för att den skulle ha fattat prisbeslut i strid med stadgarna. Kommittén påpekar nu att Nobel direkt talade om att fredskongresser skulle uppmärksammas och att flera pris före andra världskriget gick till dem som försökt åstadkomma den försoning mellan Tyskland oh Frankrike som det krävdes EU för att till slut åstadkomma.
Ändå kommer det här prisbeskedet att vara kontroversiellt. I Norge kommer den hälft av befolkningen som redan två gånger avvisat norskt EU-medlemskap att se priset som ett inrikespolitiskt utspel i Norge. Andra kommer att påpeka att det knappast är de europeiska gemenskaperna själva som kan ta åt sig äran för den vunna freden. Det kalla kriget tvingade samman västeuropéerna och det krävdes ledning från USA genom marshallhjälp och Nato. (1953 fick faktiskt George Marshall fredspriset men det gick aldrig till gemenskapernas skapare och sinnrika konstruktörer Jean Monnet och Robert Schumann.) Även efter det kalla krigets slut har samhörighet med USA i Natos setts som än viktigare för säkerheten än EU bland central- och östeuropéer. Krig kunde byta ut i Jugoslavien medan EU stod handfallet. Det krävdes ingripande från USA för att få slut på det.
Och just i år är det väl det kanske det väl långt gångna, eller åtminstone under fel förutsättningar införda, det av EU själv framdrivna valutasamarbetet med euron som är huvudförklaringen till ekonomisk kris, växande sociala spänningar och i detta också förhöjd konfliktrisk i Europa.
Visst har Nobelkommitténs ordförande Thorbjörn Jagland, som själv varit generalsekreterare för EU:s systerorganisation Europarådet, rätt i att det nu är viktigt att påminna européerna vad som kan gå förlorat om man låter det här falla samman. Särskilt som det kan vara självförvållat.