Det är med beundran, bävan och hopp vi följer de unga demokratiaktivisternas demonstrationer på Hongkongs gator. De är målinriktade, välartikulerade och disciplinerade – inget våld och de källsorterar sina sushiförpackningar och vattenflaskor, de gör läxor i sina ”sit-ins”. När polisen attackerade med tårgas och pepparspray svarade demonstranterna, de flesta studenter, med att fälla upp sina paraplyer till skydd.  Occupy Central utmanar världens största diktatur med icke-våld ”with Love and Peace”.

Bakgrunden till protesterna är den besvikelse Hongkongborna kände när folkkongressen i Kina fattade beslut om hur det val som ska hållas 2017 ska gå till. Beskedet i augusti var att kommunistpartiet i Peking även i fortsättningen ska bestämma vilka som kan bli valbara till posten som regeringschef i Hongkong.

Detta trots den överenskommelse som gjordes mellan Storbritannien och Kina 1997 enligt formeln ”ett land, två system” och en lag som klart säger att Hongkongborna ska få välja sin ledare i öppna och fria val. Det laggivna löftet är nu brutet.

Sedan Deng Xiaoping kom överens med Margaret Thatcher om att kronkolonin skulle återgå i Kinas ägo enligt formeln om de två systemen har Kina helt bytt ekonomiskt system till det som alltid rått i Hongkong – högoktanig kapitalism. Det har inte haft återverkningar på den järnhand som kommunistpartiet håller över det kinesiska folket. Genom att inte villfara Hongkongbornas vilja till demokrati visar Peking att man aldrig haft för avsikt att låta Hongkong sköta sitt eget styre. Oron är nu stor för att Peking ska urholka både rättssystem och yttrandefrihet i Hongkong för att hindra den demokratiska smittan att sprida sig i Fastlandskina.
 
Demonstranterna kräver den pekingtrogne regeringschefen Chun-Ying Leungs avgång och att rätten att nominera kandidater till valet 2017 återupprättas utan pekpinnar från Peking om att kandidaterna måste vara ”patriotiska”, det vill säga lydiga mot kommunistpartiet.

Ingen vet väl vad som kommer att hända när detta skrivs, men skuggan från massakern på Himmelska Fridens torg 1989 vilar svart över de modiga demokratiaktivisterna.

Det är inte troligt att demonstranterna vinner över regeringen i Peking i frågan om att slippa riggade val. Den bedömningen gör Johan Lagerkvist som är docent i kinesiska och forskare på Utrikespolitiska institutet.

Tidigare i år gav han ut boken Tiananmen redux – den bortglömda massakern som förändrade världen. En oumbärlig bok för den som försöker förstå Kinas roll i dagens värld.
 
Lagerkvist tecknar en mörk bild. Inte bara bara i så måtto att han inte ser några tendenser till demokratisering i Kina, utan att det demokratiska väst dessutom i allt högre grad möter utmaningen från den kinesiska tillväxten med en alltmer ”auktoritär liberalism”, med disciplinering i skola och välfärdssystem, massövervakning av medborgarna, och utslagning från arbetsmarknaden. Han pekar på en utveckling mot en likriktning som offrar tolerans, pluralism och mänsklig värdighet.

Utan massakern på Himmelska fridens torg den 4 juni 1989 ”hade Kinas ekonomiska, sociala, mentala landskap inte genomgått de gigantiska och snabba förändringar /.../som hargjort Kina rikt men ojämlikt, öppet men hypernationalistiskt, moralistiskt men omoraliskt”, skriver han skarpt.

Han driver tesen att inte bara Kina utan hela världen förändrades med massakern på torget. Den var den kinesiska regeringens vägval – ett extremt auktoritärt styre parat med turbokapitalism som fick västvärlden att förlänga och förstärka det nyliberala ekonomiska paradigm som sedan dess hamrats in som ”den enda vägen” i en globaliserad ekonomi, menar Lagerkvist.

Johan Lagerkvist vänder alltså perspektivet och visar att det inte är kineserna som blivit mer som vi i jeans och mobiltelefon, utan att det är vi och våra samhällen som blivit mer som Kina – med ekonomier som hänsynslöst spottar ut dem som inte duger, som offrar mänsklig värdighet på effektivitetens altare.  

”Faktum är att i en hel räcka avseenden har ’vi demokrater’ blivit mer auktoritära och ’regeras’ av logik och principer som känns igen från Kina. Dels delar vi samma nyliberala och nyttotillvända värde av effektivitet/.../  Dels har vi börjat acceptera den auktoritära ordningen på samma sätt som kinesiska medborgare”, skriver han provokativt och tankeväckande.
Både vi och Kina är värda ett bättre ekonomiskt och politiskt styre. De unga i Hongkong bjuder nu motstånd, liksom tidigare
i Kairo och Kiev, Istanbul och Rio. Och på Tiananmen för 25 år sedan.