Kan kriget och Europas förändrade läge öppna upp för nya politiska lösningar på hemmaplan. Som en bred samlingsregering. Det kan vara värt att fundera över, särskilt från ett barn och unga-perspektiv.
Denna vecka ser Kyrkans Tidnings förstasida inte ut som vanligt. Men anledning av det invasionskrig som rasar i Europa har vi låtit tidningen gå i Ukrainas färger. En demokrati är nämligen under attack från en diktatur eller flera beroende på hur Belarus väljer att agera.
Förvåningen från förra veckan har ersatts av ilska. Ett obehag och en vrede över att barndomens kallakrigetklump i magen har återvänt och, ännu värre, blivit en del också av mina egna barns uppväxt.
”Vi befinner oss i ett fundamentalt nytt politiskt läge”, menar SVT:s Mats Knutson (Aktuellt 28/2), vilket statsministerns unika tal till nationen på tisdagskvällen stryker under. Denna förändrade situation illustreras även av att en rad S-debattörer nu tycks ompröva frågan om ett svenskt Natomedlemskap, däribland Daniel Suhonen (Expressen 28/2). Kristider fungerar ofta just omprövande. Frågan blir vad som mer kan komma att omprövas som en effekt av Putins krig?
När pandemin bröt ut för två år sedan uppvisade svenska politiker betydande enighet. Flera av de vardagliga trätopunkterna fick stå tillbaka till förmån för en enad front och en räcka tuffa beslut. Nöden krävde det och landets politiker levererade på det.
Frågan är om Putins invasion öppnar några politiska dörrar? Enigheten var talande när riksdagens partier under måndagen röstade för att förse Ukraina med pansarskott. M-ledaren tyckte visserligen åtgärden kom för sent och V röstade emot, men partiet tycktes senare på kvällen ha ändrat sig inför framtida liknande beslut. I stort sett enighet, med andra ord.
En fråga som inställer sig är om kriget till och med skulle kunna leda till en samlingsregering i Sverige efter höstens val? Politiska och militära bedömare talar om det mest kritiska läget i Europa sedan andra världskriget.
Senast Sverige hade en samlingsregering var just under andra världskriget (1939-1945). Den samlingsregeringen innehöll representanter från socialdemokraterna, bondeförbundet, folkpartiet och högern. Två ytterlighetspartier hölls utanför.
Poängen med en samlingsregering är att den speglar och signalerar politiskt samling. Kanske just vad som behövs nu. Det är ingen hemlighet att det parlamentariska läget i vårt land länge har varit låst. Mycket beroende av diverse politiska ytterkantspositioner.
Den oro som många barn och unga nu känner är reell. Det pris som de betalar, först i och med pandemin och nu med ett krig på europeisk mark, är betydande.
Situationen har fått en del mittenväljare att argumentera för en samlingsregering med landets två största partier, S och M, som bas. Alternativet har presenterats, om inte som en dröm så i varje fall ett mindre dåligt alternativ till alla de andra. Hittills har förslaget uttalats för döva öron.
Men nu är läget alltså radikalt förändrat, vilket borde kunna öppna upp för annorlunda lösningar. Även om betydande oenighet föreligger i en rad sakfrågor finns ödesfrågor som skulle vinna på ett brett politiskt samförstånd i, mer eller mindre, mitten: klimat, kriminalitet, migration, integration, säkerhetspolitik, energi och pensioner.
Svenska kyrkan är inte i första hand kallad att driva sakpolitiska frågor. Däremot är kyrkan sänd att vara en engagerad del av samhället och att däri verka för fred och försoning. I det arbetet spelar barn och unga en särskild roll och kyrkan verkar utifrån en demokratisk grund.
Barn och unga. Kyrkoordningen slår fast att barn och unga har en särställning i kyrkan. Allt som kyrkan tar sig för ska genomsyras av ett barnrättsperspektiv och en barnkonsekvensanalys. Den oro som många barn och unga nu känner är reell. Det pris som de betalar, först i och med pandemin och nu med ett krig på europeisk mark, är betydande.
Sedan långt tidigare har det talats om ungas psykiska ohälsa – den frågan är inte mindre aktuell i dag. I ljuset av det skulle en bred och samlad politisk front vara en signal om enighet, stabilitet och ansvarstagande. Något som känns betydligt mycket mer lockande än en smutsig valrörelse.
Demokrati. Dessutom har Svenska kyrkan, som kallar sig demokratisk folkkyrka, ett ansvar att peka på demokratins möjligheter att leva och verka i försonad mångfald. Demokrati är något mer än ett stats- eller styrelseskick. Demokrati är en grundläggande idé om inkludering, vilket journalisten Henrik Arnstad skriver om i boken Hatade demokrati. De inkluderande rörelsernas ideologi och historia (2018).
Nu står den fria världens demokratier återigen i konkret kamp mot diktaturer på europeisk mark. Det som demokrater i alla tider har att göra, menar Arnstad, är att hålla fast vid och upprepa den formulering som med tiden närmast har blivit en kliché. Men det är ”en av de mest radikala och revolutionära demokratiska tankar som någonsin tänkts under mänsklighetens hela historia: Att alla människor är lika mycket värda” (GP 2018-09-08).
Ett sådant inkluderande språk behöver våra politiker nu tala. Och här har hela civilsamhället – inklusive Svenska kyrkan – också viktiga röster.
Den tystnad som just nu dånar från en annan folkkyrka – den ryskortodoxa under ledning av Moskvapatriarken Kirill – imponerar inte.
Jonas Eek
LÄGG TILL NY KOMMENTAR