Kyrkans Tidning behövs

Kyrkans Tidnings chefredaktör Anders Ahlberg kommenterar den senaste tidens debatt om tidningens publicistiska linje och meningsutbytet med Helle Klein och Seglora smedja.

Det stormar kring mig och Kyrkans Tidning.
Det är lärorikt och nyttigt att som redaktör befinna sig i andra änden av trumpeten. Empatisk förmåga är en nödvändighet för en fördjupad publicistik som vill något.
Och publicistik ska vilja något - den som bara flyter med i mittfåran av tidens ström blir efterhand oviktig.

Förra våren fanns det en möjlighet att vår medarbetare Helena Hägglund skulle få följa med på Ship to Gaza som medierepresentant. Jag tog beslutet att i så fall skulle hon göra det som Kyrkans Tidnings utsända, med tidningens och företagets resurser i ryggen. Ship to Gaza ställer en av vår tids svåraste och äldsta konflikter på sin spets, att inte vara med när chansen fanns, vore helt fel, var vår bedömning.
Beslutet var kontroversiellt, vi fick skarp kritik från en del. Några sa upp prenumerationen.
Helena kom med, men konvojen satt fast i hamn. I ett dramatiskt ögonblick kom det besked inifrån den israeliska regeringen att de som deltog i konvojen - journalister såväl som andra - skulle ses som lagbrytare och förses med tioårigt inreseförbud till Israel.
Dels fanns det ett potentiellt hot mot personerna i konvojen i beskedet, dels skulle det vara dramatiskt om Kyrkans Tidning eventuellt skulle drabbas av ett långvarigt inreseförbud i ett av de viktigaste länder vi har att bevaka.
Men här var den fria nyhetsförmedlingen satt under press. Vi tog beslutet att fortsätta.

Bevakningen av Ship to Gaza fick en del konsekvenser. Bland annat motionerade en sverigedemokratisk ledamot till kyrkomötet om att det skulle skrivas in i bolagsordningen för Berling Press att jag inte fick skicka folk till Ship to Gaza. Naturligtvis tvekade inte vår ägare i den frågan: motionen avvisades. Tidningens frihet markerades.
Nu utsätts vi för en annan form av press. Mitt beslut att Helle Klein inte ska ingå i Kyrkans Tidnings ledarredaktion framställs av henne och andra - bland annat i Aftonbladet - som att jag gör det för att hon angripit en annan debattör, att jag vill skydda högerextremism.
Saken är väl känd - jag publicerade hennes skarpa krönika, med två meningar borttagna som jag fann osmakliga respektive för närgångna. Beslutet handlar om pressetik.

Helle Klein och Seglora smedja har i samband med den här striden klivit fram rejält som en publicistik aktör och en kritiker av Kyrkans Tidning. Det är bra, konkurrens och kritik behövs. Men då kan inte kritikern och konkurrenten samtidigt vara del av redaktionen med förhandstillgång till ledarmaterial. Det är publicistisk fundamenta. Beslutet att Helle inte kan ingå i redaktionen tog jag efter halv annan veckas publiceringar – inte i samband med att jag publicerade hennes tuffa vidräkning med debattmotståndarna.
Men nu står vi där - jag och med mig Kyrkans Tidning utmålas som en försvarare och beskyddare av högerextremism och inskränkthet.

Var blev alla år av publicistik mot hat, främlingsfientlighet och högerextremism av? När vi avslöjade nazister och våldsverkare i Vestmanlands Läns Tidning där jag var huvudredaktör, och mordhoten kom; när vi hade motorcykelgäng i tidningens reception för att hota oss att sluta skriva om dem; när vi publicerade Elisabeth Olssons Ecce homo-bilder för att de inte skulle få visas i kyrkan?
Och närmre: när vi i Kyrkans Tidning i somras efter Utöya över två uppslag gick igenom hur kyrkan ska möta korstågsretoriken. När vi efter riksdagsvalet september 2010 och Sverigedemokraternas framgång dundrade på på ettan med citatet ”Jag hoppas att de åstadkommer lika lite i riksdagen som i kyrkomötet”, och jag skrev på ledarplats, ”för vår framtids skull är det av stor betydelse att motverka den själsliga obildning som föder främlingsfientligheten och eroderar vår förmåga att säga ’vi’". För att ta några exempel.
I ögonen på dagens betraktare finns allt detta inte. Ingen reporter eller läsare orkar eller bryr sig om att gå tillbaka. Det är nu och sista ordet som gäller.
Var det alltså bortkastat?
Inte, allt detta spelade roll när det publicerades.

Kyrkans Tidning ska inte vara en megafon, det ska vara tydligt var vi står på ledarplats och i redigering, men vi ska vara den främsta platsen för debatt i kyrkan. I veckan frågade en av reportrarna som intervjuat mig om striden med Helle Klein: Tänker du publicera fler artiklar av prästen Helena Edlund? Det är en fråga av en typ som redaktörer i länder med åsiktsförtryck råkar ut för. För mig kostar det inte på det minsta att säga att det svarar jag inte på. I det fria Sverige är det ingen som styr vad en utgivare väljer att publicera.

Kyrkans Tidning vill spela roll, vi ska vara med där det är viktigt - som Ship to Gaza - och vara viktig för kyrkan och alla engagerade i kyrkan. Även där det kostar på. Tidningen ska fortsatt redigeras utifrån etiska principer om fritt flöde av åsikter och samtidigt att vi behandlar alla lika.
Kyrkans Tidning behövs.

Anders Ahlberg
Chefredaktör

,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
326

Lediga jobb

LEDIGA JOBB

Göteborgs stift
Västerås stift
Uppsala stift
Västerås stift
Uppsala stift
Uppsala stift
Växjö stift