Charlotta växte upp i en ”vanlig” svenskkyrklig, halvsekulariserad miljö. Hon beskriver sin ungdoms kontakt med Svenska kyrkan som en besvikelse. Då hon ställde frågor fick hon till svar att det är ”helt normalt” att tvivla, att det är ”sunt” och ”nyttigt” men sedan kom det liksom inte längre. Den bärande pelaren, som Charlotta uppfattade det, i den svenskkyrkliga teologin var att man skulle vara snäll.

Efter några års uttalad ateism började hon orientera sig mot katolska kyrkan och fann där stringens, ordning, ordentliga svar på alla tänkbara sorters frågor.
Som lundabo kommer jag ständigt i kontakt med konvertiter som Charlotta. Ibland tycker jag att de finns överallt. Smarta, eftertänksamma människor som velat ha riktiga svar på sina frågor och som plötsligt börjat ana att riktig ondska faktiskt existerar, inte bara som ett fenomen skilt från dem själva, utan som ett allvarligt problem i vilket de själva har del.

Nog är det beklagligt att så många tänkande människor ser sig nödgade att lämna Svenska kyrkan. Och nog finns det ett inte obetydligt mått av högmod hos många konvertiter, som att de inte längre kan förstå hur någon som kallar sig ”kristen” kan stå ut med den svenskkyrkliga vattvällingen, ja, att det nästan utgör ett estetiskt problem för dem.
Och jag har också stött på sådana som konverterade inte främst för att de sa ett stort JA! till den romersk-katolska kyrkan utan för att det blev det tydligaste sättet de kunde komma på att ta avstånd från den andliga fattigdom de mötte i Svenska kyrkan. Hur bekymrade är vi över den här utvecklingen? Finns det några strategier för att stävja den? Man undrar.

När, för några decennier sedan, det var många klostermänniskor som konverterade tog den katolske biskopen Hubertus Brandenburg kontakt med sin svenskkyrkliga motsvarighet för att höra om det inte längre fanns något intresse för klosterliv i Svenska kyrkan. Detta ledde till ett uttalande 1990 från Biskopsmötet som har betytt mycket för de svenskkyrkliga ordnarna och därmed också för alla oss som är glada att de finns.
 Vi lever i ekumenikens tidevarv och det är för de flesta självklart att räkna medlemmar i andra kristna kyrkor som bröder och systrar. För somliga går kanske vägen oundvikligen till Rom men jag gissar att andra mycket väl hade kunnat finna ett stimulerande andligt hem i någon svenskkyrklig församling om bara inte den praktiska teologin på många håll vore så förbaskat loj.