Ledare

Nu tar teologin plats i debatten om metoo

Jonas Eek, opinionschef
Journalisten Fredrik Virtanen, som skrivit boken ”Utan nåd”. Foto: Stina Stjernkvist/TT

Nåd. En bok av journalisten Fredrik Virtanen om hans erfarenheter i samband med metoo-uppropet har väckt ordet nåd till liv i kulturdebatten.

Teologin lurar lite varstans. I de flesta mänskliga förehavanden finns teologiska perspektiv och tankar inbäddade. När något inträffar kan det hända att begreppen liksom väcks ur sin slummer, får liv och erbjuder fördjupning av ett skeende. En av förra veckans stora snackisar i kultursverige väckte till liv ordet nåd.

Fredrik Virtanen, journalist och tidigare ledarskribent, är aktuell med ny bok. Boken beskrivs som en uppgörelse med författarens tidigare destruktiva livsstil, med händelsen i samband med metoo-uppropet där han namngavs som våldtäktsman av en annan medieprofil, och med media, dess dramaturgi och drev. Att döma av uppmärksamhet och reaktioner finns en hel del energi kvar i fallet Virtanen.

Det mesta i metoo-uppropet var berättigat, samtidigt gick en del fel. Åtskilliga tillkortakommanden synliggjordes, både i förtryckande strukturer, kladdiga kulturer och mänsklig trasighet, men också i behovet av syndabockar eller hur lätt det kan vara att dras med och kasta eftertänksamheten över bord. Här ryms flera teologiska teman – om ansvar och skuld, förlåtelse och försoning. Och nåd.

Virtanens bok heter Utan nåd – en rannsakning. Till SvD kommenterar han titeln: ”Det jag drabbades av var utan nåd. Du fattar den dubbeltydiga eller trippeltydliga symboliken. Medias behandling av mig var utan nåd. I någon mån är min behandling av media utan nåd också, och min beskrivning av mig själv är förhoppningsvis också utan nåd” (SvD, 2019-04-30).

Nåd är något människan själv inte kan skapa. Nåden räcks henne utifrån. Men den är större än att begränsas till att bara handla om skuld.

I höstas skrev Virtanen själv i Expressen under rubriken ”Hur länge ska jag straffas”: ”Hur får jag nåd? Vem ger den? Jag kan inte avtjäna mitt straff eftersom det inte finns något brott” (Expressen, 2018-10-06). I SvD förklarar han vidare: ”Det spelar ingen roll hur mycket jag än ber om ursäkt, det kommer ändå inte vara tillräckligt för vissa. Jag ber gärna om ursäkt till dem som jag betett mig dåligt mot […] men inte för en våldtäkt jag aldrig begått” (SvD, 2019-04-30).

Nåd är något människan själv inte kan skapa. Nåden räcks henne utifrån. Men den är större än att begränsas till att bara handla om skuld. Teologen och bibelvetaren Jesper Svartvik arbetar i sina två senaste böcker med nåden och visar att begreppet åtminstone har tre betydelser: (1) Nåd som har med uteblivet straff att göra – att låta nåd gå före rätt, (2) Nåd som hör samman med välgärningar – att leva på nåder, (3) Nåd som begåvningar – en gudabenådad sångerska. Gemensamt är att nåden är utifrån kommande.

Nåden har absolut en roll att spela i förlåtelse och försoning, när en människa i förtvivlan inser att hon brustit och slås av diskrepansen mellan ideal och verklighet. Men inte bara där och då. Nåd är mycket mer och rör själva livsförutsättningen. Gåvorna vi får, oss själva förutan. Det där som vi ofta tar för givet, men kan få syn på först när det tas ifrån oss. Sådan nåd gör någonting med människan. Förnyar hennes blick. Förändrar henne. Teologen Dietrich Bonhoeffer använder den paradoxala termen dyr nåd. Den både kostar allt och ger allt.

Det verkar också vara där någonstans som Virtanen har landat i sina erfarenheter. Han menar sig har varit i helvetet och kommit tillbaka: ”Nu är det underbart. När jag har demaskerat […] Jag känner mig fri […] Att överleva, bara det är en fantastisk upplevelse när mörkret var så ofantligt” (SvD, 2019-04-30). 

Det är en illustration av nådens mekanism – om hur upplevelsen av att vara utan nåd faktiskt kan mynna ut i en erfarenhet av att väldigt mycket är endast nåd.

Mer inom samma ämne