Vigsel 1

Prästen som vigselmaskin

Foto: Getty

GÄSTKRÖNIKA. Hur långt kan man sträcka sig som präst i en minimalistisk kyrklig vigsel? frågar sig Susanne Wigorts Yngvesson i en gästkrönika.

Knoppningstid och blomstertid är vigseltid. Nu går Svenska kyrkan mot sin mest intensiva period av vigslar. Kyrkorna fylls av löften om kärlek, festglada människor och blommor i den vänliga grönskans rika dräkt. I förhållande till liturgin och människors tro så är det värt att fundera över om det spelar någon roll om folk som gifter sig är troende eller inte. Jag har hört ett flertal präster berätta att många vigselpar vill ha ett kyrkligt bröllop men inte ett kristet, det vill säga att man ber prästen tona ner Gud: ”Vi tror egentligen inte på det där” eller ”Det känns främmande för oss”. Men om de är tillhöriga och vill ge sina löften enligt kyrkans ritual, ska prästen då bekymra sig över deras intention eller nivå av tro?

Min hypotes är att präster ibland upplever sig som vigselmaskiner, särskilt de som förrättar många vigslar i populära kyrkor. Kanske ser de sig själva och kyrkan som ett verktyg för vigselparets eget syfte, som en stämningsfull ingrediens till förfesten. Om prästen i vigselsamtalet får mer eller mindre tydliga önskemål om att tona ner Gud och ”allt religiöst” så hamnar hen i en knepig situation. Prästen vet att det finns ett minimum av liturgi där Gud inte kan plockas bort. Det är ingen förhandlingsfråga.

Samtidigt kan viljan att vigas i kyrkan innehålla en viss blygsel och nyfikenhet inför den kristna tron som vigselparet inte vet hur de ska uttrycka utan att generas inför prästen eller varandra. Det kan pågå funderingar om tro inom dem som prästen inte har insyn i. Därför bör prästen upprätthålla en viss principfasthet om vad kyrkan står för samtidigt som hen är lyhörd för vad vigselparet önskar. En egen formulerad bön eller en visa utanför psalmboken kan vara ett uttryck för en sådan inre längtan efter att höra samman med ”något större”, fast inte uttryckt med den kristna kyrkans teologiska språk.

När prästen upplever sig som en vigselmaskin så kanske det hjälper att tänka att teologin och kyrkans tro inte enbart förmedlas genom prästen utan genom hela liturgin och psalmerna. Den kärlek som förhoppningsvis finns hos brudparet och församlingens omsorg om de nygifta kan också handla om trons dimensioner. Men när vigselparet och församlingen är oengagerade i liturgin och endast gör det mest nödvändiga? När ingen sjunger med i psalmerna utom prästen och kyrkomusikern? Då är det inte svårt att förstå prästens uppgivna känsla. Samtidigt pågår en av de mest märkvärdiga saker som kan ske mellan människor. De säger att de vill dela glädje och sorg med varandra ”tills döden skiljer oss åt” och de bekräftar detta inför Gud. Oavsett vad vigselparet tror på så är det en av de största saker som kan sägas.

Det vore ändå intressant att få veta om präster ibland nekar personer att gifta sig. Inte på grund av att prästen är emot samkönade äktenskap utan för att vigselparet ställer villkor om begränsningar i liturgin. Hur långt kan man sträcka sig som präst i en minimalistisk kyrklig vigsel? Ni präster som vill berätta om det får gärna mejla mig eller kommentera nedan.

Susanne Wigorts Yngvesson
Professor i etik vid Enskilda högskolan Stockholm

Min hypotes är att präster ibland upplever sig som vigselmaskiner, särskilt de som förrättar många vigslar i populära kyrkor.

Taggar:

Vigsel
Hypotesen borde snarare vara att präster ibland upplever sig som gudstjänstmaskiner. Kyrkliga handlingar är ju gudstjänster och inget annat. Om vigselparen inte uttrycker några privata önskemål, kvarstår då hypotesen.. Hörde om en församling i Svenska kyrkan som möter flera tiotals konfirmander i årskullen som inte är döpta. Dessa konfirmander önskar inget hellre än att döpas, helst i en och samma dopgudstjänst. Upplever sig prästen då som dopmaskin? Det borde finnas mer intressantare hypoteser att presentera på ledarplats, även av en gästkrönikör.

Mer inom samma ämne