Tystnadsplikten får inte hanteras så

I Veddige-Kungsäters församling i Halland har förhållandet mellan kyrkoråd och kyrkoherde brutit samman. Vi skriver om detta på nyhetsplats. En konflikt inom kyrkan är i sig tyvärr inte något unikt. Men i det här ärendet utmanas två väsentliga principer: Tystnadsplikten kopplad till själavården, och den särskilda rättsordningen eller rättstänkandet i kyrkan. Tystnadsplikten, sekretessen, är en central princip i vårt samhälle. Den är särskilt stark i själavården. Det har sina givna skäl, ett demokratiskt samhälle måste byggas på öppenhet, samtidigt som den enskilde ska försäkras ett skydd för sin person. Vi rör oss idag i rask takt mot att i stort sett allt kan genomlysas. Myndigheters kontrollmöjligheter är omfattande – även privata aktörer kan enkelt söka och samla information. Reglerna för tystnadsplikten ska av det skälet med ytterligare tyngd upprätthållas.

Kyrkorådet har begärt ut kyrkoherdens samtalslistor för att använda i processen mot honom. Biskop Per Eckerdal är mycket kritisk till det – och mot att kyrkorådet trots domkapitlets och hans egen starka reaktion använt listorna vid avskedet. Det strider mot kyrkoordningen. Till Kyrkans Tidning säger biskopen att förtroendet för tystnadsplikten hänsynslöst sätts på spel. En drastisk men för det inte mindre bestickande beskrivning.
Kyrkorådet har i övrigt i processen slagit dövörat till, förhållandevis domkapitel och biskop. Efter tre år med den nya ordningen med en fri kyrka frågade sig Sören Ekström i Makten över kyrkan: ”Hur ser Svenska kyrkans teologiska och demokratiska mognad ut? Fungerar den med egna beslutsfattare och eget regelverk?” Nio år senare besvarar Veddige-Kungsäters-affären frågan med ett kraftfullt: Nej! Sören Ekström talar om behovet av ett allmänt kyrkorättsmedvetande, för att ordningen efter det att staten backat undan ska fungera. En sammansmältning av teologi och juridik, en respekt för kyrkans nivåer.

Kyrkorättsmedvetandet ska ge en trygg ordning inåt, och bygga omgivningens respekt för kyrkan utåt. I Veddige-Kungsäter-affären bär det av i en diametralt annan riktning. Nu kommer de arbetsrättsliga lagarna att tillämpas, dem kan inte kyrkorådet runda. Ett avskedande är en långt mer drastisk åtgärd än en uppsägning. I slut­ändan kan affären bli mycket kostsam för församlingen: i pengar kopplade till processen, i resurser som kommer att krävas för att få församlingen att fungera väl igen – och i förlorat anseende och tillit till kyrkan. Den sista punkten är i högsta grad ett problem för kyrkan i stort. Vi har en kyrka med församlingen som huvudnivå. För att den ordningen ska fungera behöver vi dock den hierarki som uttrycks framför allt i lärofrågorna. Det handlar inte endast om det inre livet, utan också behovet av en positiv och tydlig bild av Svenska kyrkan hos en allt okunnigare omgivning. Annars kommer kyrkan att ses som en marginalföreteelse med ett gap mellan ord och handling.

Per Eckerdal har skrivit till kyrkorådet och kyrkoherden och uppmanar dem att börja om, att ”göra en nystart”. ”Istället för evangeliet om Kristi försonande kärlek kommer människors oförsonlighet i fokus. Ni har ansvaret för församlingen. Jag uppmanar er att också ta det.” Det är kärnan i det särskilda i att ha uppdrag och tjänst i Svenska kyrkan.