Wigorts Yngvesson: Vår tids marginalisering av hopp

På sistone har jag funderat över om hopp egentligen är bra. I alla fall vissa aspekter av det vi kallar för hopp. Det är å ena sidan svårt att föreställa sig hur livet alls skulle fungera utan hopp. Varför skulle vi i en närmast hopplös tillvaro ens vilja fortsätta att leva? Å andra sidan kan hoppet bidra till att lura oss själva med falska förespeglingar. Det finns många uttryck som inbjuder oss att se åt ett annat håll när utmaningar möter oss på ett personligt eller samhälleligt plan: ”Efter regn kommer solsken” eller ”Det är en dag imorgon också”. Ord som är menade att trösta eller skydda, men som lägger dimridåer för allvaret.

Anledningen till att jag tänker på hoppet särskilt mycket just nu är att vi översköljs av så mycket information om våld, destruktivitet, kaos och lögner. Terrängen i det landskap som jag eller vi trodde oss känna förändras snabbt. Politikens och vetenskapens kartbilder hinner knappt uppdateras och känner vi ens igen oss i det växande utbudet av kartor? Det är med andra ord både lätt att tappa hoppet och att dras in i falsk hoppfullhet. På vilket sätt bör vi hantera läget? Ni ska leva som ljusets barn, skriver Paulus. Jo tack, men hur?

Hur skiljer vi mellan ett meningsfullt hopp och ett falskt? Frågan är inte en spetsfundighet för de akademiska seminarierummen utan har konkret betydelse för orienteringen i tillvaron. Det är heller inte enbart en fråga för gudstroende utan en utmaning för varje människas existentiella klangbotten – den som Gunnar Ekelöf beskriver: ”Det som är botten i dig är botten också i andra”. Tänk om etablerade politiska debattörer kunde dela en sådan utgångspunkt i offentligheten, att det som förenar är större än det som skiljer oss åt. Hur hade det politiska klimatet förändrats med en sådan utgångspunkt? Ett exempel på motsatsen var partiledardebatten den 12 oktober, där våra högsta folkvalda högljutt levererande ett demokratiskt tomrum paketerat i en tv-studio. Utifrån sådana sammanhang blir hoppet om framtidens lösningar endast skrällande cymbaler och vi som lyssnar har inga svårigheter att identifiera det som falskt.

Frågan om hopp rör förstås inte endast det politiska samtalsklimatet. Det handlar också om vår gemensamma förmåga till civil och andlig beredskap inför det som förr eller senare drabbar oss, såsom pandemier, klimatförändringar, kriminalitet, hot och krig, allvarlig sjukdom hos mig själv eller hos dem i min närhet. Vi kan inte bara vänta på att ett förbättrat politiskt klimat kommer att förverkligas i närtid. Vad vi behöver göra är att identifiera det sanna hoppet, det hopp som är en motståndshandling och som fördjupar vår beredskap för vad som än kan hända. Martin Luther hade en term för detta; ”Stundenlein”. I korthet betyder det att leva i tron vad som än händer, att vara utrustad med en realistisk beredskap för det som i Vår Fader kallas för prövning – och att hoppet hör samman med handling. Att leva i hoppet i prövningens stund är inte en prestation eller en punkt i ett värdegrundsdokument. Det är en gåva som ligger utanför den politiska domänen – men som får konsekvenser för politik och etik.

Antje Jackelén berättar i boken Tio tankar för själens hunger (2024) om när hon talade med en grupp företagare som hade svårt att förstå poängen med hopp. De uppfattade det som alltför abstrakt och efterlyste mer realism. Som om hopp endast är något för drömmare. Jag delar Jackeléns synsätt när hon säger att hopp handlar om realitet: ”Ju bistrare verklighet, desto större blir skillnaden mellan att ha ett hopp och att inte ha det”. Det sanna hoppet är en konstruktiv motståndshandling längs smala och knaggliga vägar som du och jag kanske inte lockas av, men som vi anar att vi behöver följa. Till svårigheterna hör att hoppet inte låter sig underkastas en viss ideologi utan söker sanningen. Det falska hoppets väg är lätt att gå men den leder ingenstans, åtminstone inte till en meningsfull grund för mental och andlig beredskap. Hur skillnaderna mellan dessa vägar visar sig är en fråga till var och en, samtidigt som vi behöver varandra för att hoppas längs den knaggliga vägen.

Susanne Wigorts Yngvesson

Professor i etik, Enskilda Högskolan Stockholm