Andlig atrofi försvårar försoning

Ämbetsfrågan.  Är det självklart bättre att vi har liberala präster som saknar ett regelbundet böneliv än att vi får dras med några fromma kvinnoprästmotståndare? Frågar prästen Anna Sophia Bonde.<br>

Under de år som gått sedan jag började läsa teologi har Svenska kyrkan präglats av en särskild ideologi, feminismen. Vill man komma någon vart så har man fått ansluta sig till dess historieskrivning, i vilken det finns en tydlig grupp skurkar, kvinno-prästmotståndarna. Men hjältarna, då? Jag har ibland funderat på varför Margit Sahlin inte lyfts fram som en sådan, Sahlin som ju var bildad, klok och from. Är det för att hon inte drevs av någon feministisk övertygelse? I så fall är det synd för såvitt jag förstår är hon en utmärkt förebild.
Det är intressant att fundera på var Svenska kyrkan varit idag om vi, prästvigda kvinnor, som grupp präglats av Margit Sahlin istället för teologins många Gudrun Schyman. Jag tror att det hade sett ganska annorlunda ut. Och ”motståndarna” hade inte plockat så många poäng bara genom att ta avstånd från de många avarterna i yrkeskåren.

På senare år har stiften, de flesta av dem, varit så noga med att rensa ut eventuella ”motståndare” att de bagatelliserat andra sorters faror. Är det självklart bättre att vi har liberala präster som saknar ett regelbundet böneliv än att vi får dras med några fromma kvinnoprästmotståndare? Bör vi föredra präster som på varje tänkbar fråga svarar ”ja, vad tror du själv?” framför de bibeltrogna som menar att Jesus dog för oss medan vi ännu var syndare? På senare år har vi sett präster som är halvbuddister, panteister, präster som inte hunnit fram till andra trosartikeln, präster som har problem med stora delar av högmässoordningen och gärna predikar om att församlingen borde ha det också, präster som överdriver skillnaden mellan ”förr” och ”nu”, präster som tycker tanken på Jesu offerdöd är osmaklig och vulgär, präster som aldrig går upp i predikstolen om det inte är temagudstjänst och de får lov att kasta ner ballonger därifrån. Allt för att slippa dem som, vissa av dem i alla fall, skulle blivit utmärkta själavårdare, samvetsgranna församlingsherdar, föredömen i lärjungaskap.
Ibland undrar jag om det är denna konflikt som gjort vår kyrka sjuk och som medfört att många underläkare är för sjuka för att kunna vårda församlingen.
Vad som komplicerar helandeprocessen är att ytterligheterna cementeras. Å ena sidan: den liberala kyrkan som kastat ut kanske inte jesusbarnet men i alla fall Golgota med badvattnet. Å andra sidan de fromma som envist håller fast vid sin övertygelse. Är det så att om man delar de frommas analys av allvaret i vår situation måste man också dela deras analys av ämbetsfrågan? När jag var yngre befarade jag att det var så.
Med ålderns rätt tar jag mig emellertid vissa friheter. Jag unnar mig att lita på att det jag hela tiden uppfattat vara den Helige Andes röst faktiskt är det. Jag tillåter mig att vara skeptisk mot det sätt på vilket beslutet 1958 fattades, utan att tvivla på att det i sak var rätt beslut. Och det märkliga är att jag somliga dagar tackar Gud för kvinno-prästmotståndarnas trohet mot sin övertygelse. Kanske är det så att en sådan trohet blir välsignad; även om man har fel i sak. Förnuftet säger att jag borde ogilla dem och eftersom jag vet att jag inte är masochist kan det väl inte uteslutas att den Helige Ande är ansvarig för att jag inte gör det.

Jag undrar varför så många köper paketet (det liberala eller det konservativa), utan att egentligen skärskåda paketets alla delar. Denna fråga har blivit något av en pseudoreligion, på båda sidor. I somliga kretsar anses utrensandet av ”motståndare” lika prioriterat som det andliga murbyggandet i andra. Men om en människa sluter sig, låt vara av goda skäl, så kommer hon också i någon mån att vara sluten för Guds inflytande. Hon kommer att ha ett rum i sitt hjärta vars ingång är barrikaderad. Och då kommer, så småningom, hennes hjärta att hårdna. Det säger sig självt att den sortens andliga atrofi effektivt försvårar möjligheten till försoning. Det kan till och med gå så långt att man inte ens uppfattar försoning som något eftersträvansvärt.
Somliga skulle säga att det är just så vi har det. I så fall kommer Svenska kyrkan i framtiden att ha allt mindre lojalitet och kärlek att ge sin Mästare. Han som kallar oss att lämna allt och följa Honom. Kanske inkluderar detta ”allt” ämbetsfrågan.
Anna Sophia Bonde, präst i Lunds stift och fri skribent
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
36

Lediga jobb

LEDIGA JOBB

Göteborgs stift
Stockholms stift
Strängnäs stift
Övrigt
Stockholms stift
Strängnäs stift
Linköpings stift
Växjö stift