I den heliga natten sträcker sig våra liv utanför oss själva

Hur luktar Gud? Det kanske inte är den mest förekommande frågan i teologiska sammanhang, men ändå en rimlig fråga att ställa sig i inkarnationens tid. En tid då Gud blir människa, träder in i det substantiella universumet och därmed också blir något vi kan uppleva med våra sinnen. Gud blir något vi kan se, höra, känna, smaka och dofta. Gud får kropp och massa och blir tung.

Gud vet hur det känns att falla och resa sig igen. I inkarnationen blir Gud inte bara en abstrakt idé eller ett ting bortanför språket utan en del av vår helt vanliga vardag. Den som vi människor går runt i mest hela tiden. En vardag där saker och ting har doft.

Så hur doftar då Gud? Kanske så där härligt friskt och fräscht som någon av våra vanligaste tvätt­medelsdofter? Äppelblomster? Citrus fresh? Sommaräng? Antagligen inte. Gud måste ju kunna upplevas av parfymallergiker också. Kanske luktar Gud som den tunga lite söta doften av rökelse i en gammal nött kyrka i södra Europa?

Eller som doften av kaffe och nybakt sockerkaka som sprider sig samtidigt som orgelpostludiets toner i en kyrka en söndag i december? Antagligen inte.

Det är dofter som vi gärna tänker på Gud när vi känner, men det är nog inte så Gud luktar. Doften av jul då? Nejlikestoppade apelsiner? Pepparkakor och lussekatter? Varm glögg med russin och mandlar? Nu börjar vi kanske närma oss. 

Jag tror vi kommer allra närmst svaret på hur Gud luktar i den heliga natten, om den så utspelar sig i krubban, på sjukhuset eller i bilen. På den heliga plats som infinner sig var än ett nytt liv just har fötts. Varje natt när någon fötts till världen är helig, varje natt då ett nytt liv träder in i vår gemensamma vardag är ett inkarnationens mysterium. Det fantastiska och oerhört märkliga i att något så abstrakt som kärlek kan bli något så konkret som ett litet spädbarn. En blick, ett ögonkast, ett försiktigt ”hej” på en fest blir i förlängningen något högst påtagligt och levande.

I den heliga natten, oavsett var den utspelar sig, blir våra liv insatta i ett sammanhang som sträcker sig ut utanför oss själva. 

Kärleken har inkarnerats till något levande med en högst unik doft. Det är en doft av kärlek, av svett och tårar, av glädje och förväntan. En doft med en underton av en osäker framtid, men mest en doft av hopp om en bättre värld. Oavsett vem eller vad Gud är så är det dessa dofter som hens jordiska resa inleds med: förlossningens många dofter. Och så, när allt lagt sig, spädbarnsdoften. Den oefterhärmliga.

Det är en doft så potent att den kan användas mot depression menar de forskare som lät kvinnor lukta på mössor som burits av spädbarn och studerade deras hjärnor med magnetkamera. Effekterna liknade de som man kan få av psykofarmaka enligt studien. En doft av Gud? Kanske. En doft av liv? Absolut.

Hur Gud nu än luktar och vilka dofter vi förknippar med det heliga är kanske mindre intressant ur en teologisk synpunkt, men det är ändå en del av inkarnationen. Det är en del av det faktum att Gud träder in i världen och delar våra gemensamma villkor.

En rörelse där Gud gör sig sårbar, värnlös och obetydlig. Precis som vi människor kan vara. Men i samma rörelse blir vi något större. I den heliga natten, oavsett var den utspelar sig, blir våra liv insatta i ett sammanhang som sträcker sig ut utanför oss själva. När det abstrakta blir konkret, när ett nyfött liv ligger i våra armar. I denna natt överskrider vi gränserna för vårt eget jag och blir relationsvarelser.

I den natt då Gud blir en gränsöverskridande erfarenhet. Erfarenheten av att nu angår vi varandra.

God Jul!

Ludvig Lindelöf

präst