Så svarar Arborelius på påvefrågan i KT:s podd

När saker utåt sett började se något ljusare ut kom chocken över världen – påve Franciskus har gått vidare. Nu kan den svenske kardinalen Anders Arborelius ställa in sig på att resa till Rom för att delta i den konklav som ska utse näste påve.

Flera medier, däribland Washington Post, spekulerar till och med att han kan vara en av toppkandidaterna till att ta över påvestolen.

Så sent som för en månad sedan satte han sig ner med Kyrkans Tidnings Robert Tjernberg för ett samtal i podcasten Vox Populi.

Där avfärdade han spekulationerna, även om han inte kunde säga hur han skulle ställa sig om frågan verkligen kom.

– Spontant skulle jag nog säga nej, men man vet inte. Det mer naturliga om man ser på kyrkans situation i dag är att det är någon från Afrika eller Asien där kyrkan är mer vital. Europa är ju en trött och lite uppgiven kontinent. Så det hade varit mer naturligt att välja någon därifrån. Men det vet man ju aldrig.

Han värjde sig också mot spekulationerna, särskilt då de varit igång länge redan innan påve Franciskus bortgång. Men när den katolska världen nu är i sorg blir frågan högaktuell.

När Arborelius nämnts som möjlig efterträdare har en av de tydligaste punkterna varit att han delat en del hjärtefrågor med Franciskus, som kärleken till de fattiga och flyktingar.

– Mycket ligger i hans namn, han valdes ju alltså som påve Franciskus. Han vill betona hur viktigt det är i vår tid att den franciskanska andan blir tydlig för kyrkan. En kyrka som sätter de fattiga i centrum, betonar efterföljelsen av Kristus den korsfäste, och alltså vill visa att kyrkan följer troget i Kristi fotspår som fattig ödmjuk och anspråkslös institution. Det är väl det som kännetecknat hans pontifikat.

Påven gjorde kyrkan mer mänsklig

Och den inställningen, menar Arborelius, har också fått följdverkningar långt utanför Vatikanens och den katolska kyrkans väggar.

– Jag tror att påven gjort att man ser på kyrkan lite mer mänskligt. I sak har han ju inte ändra på något vad gäller lära och uppfattningar men han har då framställt kyrkan mer som en lyssnande och ödmjuk institution som försöker lyssna in människors kamp och längtan. På det sättet har det ju fått genomslag långt utanför kyrkans innersta kretsar.

Att det funnits en del intern kritik kring att påven varit för progressiv tycker han är felaktig, och följden av en politisering i samhället som han menar också drabbar kyrkan.

– Evangeliet låter sig inte katalogiseras politiskt, och det gäller också påven. Franciscus har varit progressiv i sociala frågor, men är traditionell i frågor om lära. Det är en komplexitet som ofta missförstås, säger Arborelius

Svenska kyrkan är inte så luthersk

I samtalet är också relationen till Svenska kyrkan ett återkommande. Anders Arborelius ser stora skillnader – men också en fördjupad samverkan.

– Svenska kyrkan är inte så särskilt luthersk längre, den liknar snarare den anglikanska modellen: starkt kopplad till nationell identitet och med stor intern mångfald, säger han.

Samtidigt betonar han det goda ekumeniska klimatet som vuxit fram i Sverige. Katolska kyrkan använder i dag över hundra av Svenska kyrkans lokaler för sina gudstjänster, och samarbetet kring sociala och andliga frågor har fördjupats. Kyrkan har också köpt tre tidigare svenska kyrkor.

– Vi har lärt oss att fokusera på det vi är överens om, snarare än att fastna i det som skiljer oss åt. Det är en svensk styrka – konsensustänkandet.

Katolska kyrkan i Sverige går mot strömmen i ett Europa som snabbt minskar i antalet katoliker, men Arborelius är ödmjuk i sin självbild. Även om tillväxten har lett till ett större självförtroende, understryker han att det fortfarande är långt kvar till en full närvaro över hela landet.

– Vi har inte lyckats nå alla katoliker i Sverige. Hälften av dem vi begraver är inte registrerade i våra församlingar. Vi behöver växa både i närvaro och i andlig mognad.

Han ser också en utmaning i att fånga upp andra generationens katoliker i Sverige som ofta glider ur kyrkan. En viktigf fråga blir därför också samarbete med andra samfund och kyrkofamiljer.

Framtiden för svensk kristenhet, menar han, handlar inte om antal – utan om djup. Färre men mer engagerade, heliga och samverkande kristna är hans vision. Och där spelar samarbete mellan kyrkorna en avgörande roll.

– Evangeliet måste bli en levande kraft i samhället, inte bara en bok man läser vid dop och begravningar.