Karin Frostenson målar sina andliga rötter

Karin Frostensons verk rör sig mellan aktivism, andligt sökande och personlig familjehistoria.

Torsdag kväll håller Thielska galleriet salong om en av de porträtterade – hennes far, Anders Frostenson.

”Ursäkta, är du släkt med Karin Frostenson?”

”Jag är Karin Frostenson.”

Medan Kyrkans Tidnings Marcus Gustafsson ställer in kameran närmar sig två damer föremålet för fotograferingen. De har studerat porträtten i utställningen. De har koll på de kända namnen. Och de blir lika förtjusta som förvånade över beskedet de får – som inte låter alls så mästrande som det kan framstå när man återger det i skrift. Karin Frostenson svarar vänligt på följdfrågorna.

Sedan i höstas har verken från hennes konstnärskarriär visats på Thielska galleriet i Stockholm. Utställningsperioden går mot sitt slut. När vi möts återstår två programkvällar kring två av de gestaltade personerna: psalmdiktaren Anders Frostenson och väckelsepredikanten Sven Lidman.

Herrarna är centrala namn i 1900-talets kyrkliga historieskrivning.

Men de är också Karin Frostensons pappa respektive morfar.

– De var av helt olika temperament. Pappa var lågmäld, morfar sökte extasen. Jag är lik min pappa.

Morfar Sven Lidmans ansikte har fått sällskap av en scen där människor döps i en sjö.

Det är den sistnämnde som står i centrum den 23 januari, då förutom dottern Karin Frostenson även författaren och religionspsykologen Göran Sahlberg, tonsättaren Dan Arvefjord samt sångerskan och psalmstipendiaten Irma Schultz medverkar.

Karin Frostenson må som namn vara obekant bland den stora publiken. Fler känner troligtvis igen någon av hennes bilder. Som nyutexaminerad från Konsthögskolan klev hon rakt in i 68-rörelsens samhällskritiska och rubrikskapande konstscen. Tillsammans med sin dåvarande man, konstnären Lars Hillersberg, skapade hon verk hemma på vardagsrumsgolvet, däribland They never come back som är en satir över amerikansk politik och populärkultur.

Nu hänger den i ett av rummen på Thielska tillsammans med hennes originalteckningar till omslagen av Puss, Sveriges första och ibland skandalomsusade undergroundtidning, där hon och andra elever från Konsthögskolan var drivande.

Avståndet till nästa rum kan verka stort. Det är där porträtten av släktingarna finns. Rötterna. Man skulle kunna se det som en resa från uppgörelse till hemkomst. Men det är fel, förklarar Karin Frostenson.

– Det var pappa som uppmuntrade mig att börja måla, han såg att jag hade fallenhet. Han moraliserade inte över de sammanhang jag rörde mig i och jag hade aldrig behov av att göra upp. Jag fick växa fritt och göra de erfarenheter jag behövde.

När hon i dåtidens anda firade alternativ jul på Konstfack var Anders Frostenson med. Och när hon gick i FNL-demonstrationer gick pappa vid hennes sida, samtidigt som han själv röstade höger och hans hustru satt i riksdagen för Högerpartiet.

– Pappa var apolitisk. Han gick inte att placera under vare sig någon religiös eller politisk beteckning.

Kanske var det främst en relation som manifesterades.

– Pappa och jag hade väldigt starka själsliga band. Jag vet att mina syskon ibland varit avundsjuka på närheten vi hade.

De var av helt olika temperament. Pappa var lågmäld, morfar sökte extasen. Jag är lik min pappa.

Anders Frostenson var inte bara psalmdiktare. Han skrev även lyrik, barnböcker och gjorde film. Karin Frostenson har för inte så länge sedan sammanställt fem volymer med hans efterlämnade texter. Många har hon funnit i Riksarkivet och en betydande del har aldrig tidigare publicerats.

Böckerna ligger framför oss på kafébordet. Hon reciterar rader ur minnet: ”Klövern blommar på denna plätt …”

– Jag älskar min pappas texter. De är så enkla. Roliga, men också väldigt allvarliga. Språket är tidlöst.

Hur skulle du sammanfatta hans livshållning?

– Att man ska se den gråa dagen som sin vän. Han hade en väldigt naturlig kontakt med den andliga sidan av tillvaron.

Karin Frostenson har ärvt sin pappas intresse för både natur och andlighet, även om det tagit sig egna uttryck. Sedan många år tillbaka är yoga och meditation en del av hennes liv och hon bodde tidigare i vad hon beskriver som ett andligt kollektiv.

– Jag gör skillnad på religion och andlighet. Religion är ofta grundat inom ett visst kulturområde och har normer som kan vara begränsande. Jag tror att människan och medvetandet är i rörelse. Universum, som vi är en del av, och den intelligens som finns där och som man kan kalla Gud är något som utvecklas. Människan är ett mellanled. Pappa har skrivit så fint om det: ”Gud har inga andra händer utom våra …”

Tron var aldrig något skäl till konflikt, säger Karin Frostenson. Hennes pappa brydde sig inte om huruvida någon var katolik eller pingstvän.

– Han såg till själva tilltalet. Hans texter kan prata till människor som inte kallar sig kristna.

Anders Frostenson dog 2006, bara ett par månader innan han skulle ha fyllt 100 år. En stor del av sin ålderdom levde han nära Karin Frostenson, i ett hus bredvid hennes egen bostad. Hon minns hur relationen fördjupades närmast ordlöst ända in i det sista.

– Jag kunde sitta och kamma honom. Kanske åt vi en frukt. Det var hela besöket. Ändå fanns en stark närvaro.

Bland släktporträtten på Thielska galleriet möts de två aspekterna. Det allmänmänskliga och det biografiska. Förutom Anders Frostenson och Sven Lidman finns här även porträtt på deras respektive. Det vill säga Karin Frostensons mor Ulla Lidman-Frostenson – riksdagspolitiker, missionär och författare. Och hennes mormor Karin Thiel – dotter till Ernest Thiel, bankman, konstsamlare och på sin tid en av Sveriges rikaste personer.

Karin Frostensons släkttavla har rika förgreningar i det svenska kulturlivet och kulturhistorien – hon är bland annat kusin med Katarina Frostenson. Det religiösa arvet är mångfacetterat. Porträtten av anfäderna är fyllda av symboler som illustrerar personlighet och livsbana.

Sven Lidmans ansikte har fått sällskap av en scen där människor döps i en sjö. På mormor Karin Thiels bild finns en kabbalasymbol för livets träd; föräldrarna var judar. Och på mamma Ulla Lidman-Frostensons porträtt finns en karta över den resa hon gjorde som missionär längs transsibiriska järnvägen till Mongoliet.

Men där finns även det andra, det allmänmänskliga. I bilden av sin mamma har Karin Frostenson målat ett fönster. Det är öppet.

– I varje människa finns ett öppet fönster. Oavsett land, tid och föräldrar går man sin livsväg själv.

Lite separat hänger verket Altartavla, en ny målning från 2019. I rutmönster syns människor som sportar, musicerar, kramas och handlar mat. Bilden kröns av lös-tänder, en napp och ett par glasögon, samt frasen Hoc Est Corpus Meum, ”Detta är min kropp”.

– Jag har velat visa storheten i den vanliga människan och hennes sårbarhet. Tänk vilken trädgård av varelser vi är.

Fakta: Karin Frostenson

Född: 1946

Bor: I Stockholm

Yrke: Konstnär

Aktuell med: Utställningen Nutid, dåtid, drömtid på Thielska galleriet i Stockholm. Utställningen pågår till den 26 januari. Den 23 januari arrangeras en salong om Karin Frostensons far, poeten och psalmförfattaren Anders Frostenson.

 

Kristina Lindh

50

Lediga jobb

LEDIGA JOBB

Härnösands stift
Uppsala stift
Stockholms stift
Strängnäs stift
Lunds stift
Linköpings stift
Västerås stift
Västerås stift