Inställt. Årets teologifestival fick ställas in på grund av bristande intresse. Så var det inte förr och detta är oroande. Vad är vi för typ av kyrka om vi inte träffas? Så, Uppsala stift med flera medarrangörer – på det igen!
I slutet av förra året kom ett pressmeddelande från Uppsala stift. Det rönte inte mer uppmärksamhet än att det blev en kort notis i Kyrkans Tidning. Men det gjorde mig dyster; en känsla jag inte helt lyckats skaka av mig sedan dess.
Budskapet var att 2022 års teologifestival ställdes in. Tanken var annars att Svenska kyrkan skulle ha samlats i Uppsala härom helgen (den 4-6 februari), för inspiration och fördjupning under temat ”Släck inte anden … men pröva allt”. Festivalen fick ställas in med motiveringen att ”alltför få anmälningar inkommit”.
Ett oklart pandemiläge kan naturligtvis ha spelat in, men som huvudskäl angavs bristande intresse. Också det ett slags farsot.
Till dels har min dysterhet sin grund i att jag minns de två första teologifestivalerna 2008 och 2010 som riktiga fullträffar. På det stora hela höll programmen hög klass; innehållsligt men även runt omkring med mingel, förtäring och underhållning (Simon Ljungman och Anci Hjulström var i högform i Uppsala aula).
Intrycken från de första festivalerna var att uppslutningen och stämningen var god. Själv arrangerade jag vid båda dessa tillfällen en så kallad Teologibuss som transporterade förväntansfullt kyrkfolk från Göteborg till Uppsala för att sedan köra hem dem nöjda västerut igen. Väldigt många gav uttryck för det värdefulla i att komma samman.
Men på ett drygt decennium har alltså upplevelsen av att ”alla var där” förbytts i känslan av att ingen vill åka dit. Det är verkligen en grund för nedstämdhet. Men också för djup oro. För vad är vi för typ av kyrka om vi inte träffas?
Det blir nästan ironiskt att nu i efterhand läsa vad projektledarna för teologifestvalen skrev inför densamma, det vill säga innan den ställdes in (KT 17/11, 2021). Sara Hillert och Anders Hedman berörde kyrkans hållbarhet och vår polariserade samtid. De avslutade sin text med att ”teologifestivalen vill vara platsen där vi prövar allt, prövar olika andliga uttryck och granskar vad de står för. Vi lever i en tid då vi behöver vara kyrka tillsammans.”
Men nu verkar alltså intresset för att vara kyrka tillsammans vara högst begränsat, vilket inte bådar särskilt väl för en hållbar kyrka.
Så, Uppsala stift med flera medarrangörer – på det igen! Försök uppbåda kraften och resurserna som krävs för att samla kyrkan till en ny och bred teologifestival.
Har den splittrade samtiden nått så långt också inom kyrkan att event av den här typen är omöjliga? Har dagens parallellsamhällen fått sina kyrkliga motsvarigheter i parallellförsamlingar och -teologier? Kyrkliga gäng och kotterier har säkert funnits länge men ändå med visst utbyte grupper emellan. I parallellsamhällets tid är liven just parallella – och aldrig mötas de.
Frågan om hur vi som kyrka möter varandra behöver komma långt upp på den gemensamma dagordningen. Frågan är självklart social – att ses och ta ett glas ihop. Men den är också teologisk – att mötas i samtal och gudstjänst. Och frågan är existentiell – mångfald ligger i kyrkans konstitution och viljan att församlas i kyrkans dna. Utan mötesplatser upphör vi att vara kyrka.
Slutligen är det en bildningsfråga. I boken Till bildningens försvar. Den svåra konsten att veta tillsammans (Natur & Kultur 2019) skriver idéhistoriktern Sverker Sörlin om bildning som en medborgarkunskap som håller samman ett samhälle, eller – för all del – en kyrka. Bildade är något vi är tillsammans, det handlar om en kollektiv syresättning.
Bildning är naturligtvis inte det enda svaret på vår tids utmaningar. Men den gemensamma förmågan att komma överens om vad som är viktigt håller på att gå förlorad, vilket gör att vi glider alltmer isär. För att kunna hålla samman behöver vi dela kunskap och veta tillsammans, menar Sörlin.
Resonemanget gäller i högsta grad kyrkan och kyrkliga mötesplatser typ teologifestivalen. I vilken utsträckning delar vi kunskap och synen på vad som är viktigt? Hur väl överensstämmer våra världsbilder? Svaren på frågorna säger något om vår bildningsnivå och vår gemensamma syresättning. Ja, mer än så – de avgör vår förmåga att hålla samman.
Så, Uppsala stift med flera medarrangörer – på det igen! Försök uppbåda kraften och resurserna som krävs för att samla kyrkan till en ny och bred teologifestival.
Svenska kyrkan behöver träffas!
Jonas Eek
LÄGG TILL NY KOMMENTAR