Jag kommer aldrig att säga farväl till Bibelns Gud

Jag har precis tagit del av Christer Hugos text i Sans. Ett litet vredesvrål, en trosskildring och en något generaliserande framställning av mångtusenåriga texter. Samtidigt modigt och kraftfullt i en aningen räddhågsen tid som aktar sig för respektfulla samtal där olikheter synliggörs. Därför vill jag lägga mig lite vid sidan om, inte i polemik, inte rasa, kanske buffa lite varsamt för att se var vi då kan landa.

Bibeln är en del av mitt liv. Jag lever nära orden, bilderna och berättelserna. De formar mig, jag laddar dem; brottas, inspireras och berörs av dem. På så sätt blir Bibeln ett levande ord. Det går att beskriva min läsning som en livslång relation, ett redskap och en kärlek. Men jag tror inte på Bibeln, om tro är synonymt med att lägga sin tillit till eller att förbehållslöst hänge sig åt. Jag tror på Gud. Det är självklart för mig att också läsa Bibeln som ett historiskt förankrat verk.

Världens mest lästa faktiskt. Texter som har präglat människor och kulturer under flera tusen år. Med en unik tillkomsthistoria, många olika författare, som är både kända och okända, och en mängd olika genre, viljor och röster som är nedtecknande och tolkade under årtusenden.

Jag har alltid läst Bibelns första elva kapitel som urmyter (1Mos 1:1-11). Jag hänförs över tanken på hur de traderades runt lägereldarna, ofta långt innan de nedtecknades, i vad som skulle bli skriftreligioner. Hur de vaggade barnen till sömns, höll nattens mörker borta, uppfostrade och förundrade generation efter generation.

På ett liknande sätt kan vi leva nära dem. Sida vid sida med evolutionsteorier och psykologiska landvinningar om människan, kan myten berika och fördjupa utan att bli enväldiga sanningar.

Sedan fortsätter berättelserna om det judiska folkets mödor och längtan, utvaldhet och utsatthet. På Gud projiceras hej vilt; patriarkatets bilder och funktioner, makt och äregirighet. Så som görs av makthavare in i vår tid. Det är också en berättelse om det judiska folkets historia, gruppens förståelse för gemensamma lagar och regler.

Det berättas om vilsenhet och hemlöshet, om tillhörighet och identitet. Om svek och lojalitet. Och om hur detta utspelar sig i en tillvaro där man också räknar med Gud. Troligtvis ungefär som vi gör idag. På olika sätt, hit och dit, sida upp och sida ner genom Bibelns många böcker, vidare in i den grekiska Bibeln, bland tvivel och tro, bekännelse och frågvishet.

Förtvivlandes över politiska orättvisor. Jublandes över skapelsens skönhet. Mänsklig erfarenhet som vi kan spegla oss i idag. Om vi läser texterna med nyfikna, orädda ögon. Vad det gäller problemet med det onda så kvarstår det med eller utan Gud. För egen del har jag erfarenhet av att natten, nöden, mörkret kan skingras av en närvarande Gud. Inte på ett övertalande eller tillrättalagt sätt, utan istället som ett hopp om en gryning, ett ljus, en hand som sträcker sig efter min.

Kanske hade det betydelse även därute på Östersjön den där natten då Estonia förliste, vad vet vi?

Eller så hade det inte det? Det är berättelsen om trons erfarenhet och av uppståndelse i våra liv. Som går att närma sig i Bibelns texter men också i det egna livet. Jag vill inte forcera frågan om det onda. Det vore oriktigt. Varken åt det ena eller det andra hållet. Att vara människa är att utstå livets ovisshet och tolka det vi ser med stor respekt för att vi inte äger sanningen. Tolkningarna behöver vara rörliga, i förändring och de kan också vara en viljeakt. Vi kan ställa tolkningarna i kärlekens, trons eller hoppets tjänst. Vi kan också misslyckas med det, hänfalla till cynism, rädsla eller hat. Men tolkning är en viljeakt, aldrig fri från ansvar eller tro då ingen enda av oss äger helhetsbilden av tillvaron. Både Gud och människan är alltid större än vad vi kan omfatta.

Bibelsyn kräver sitt och min utgångspunkt var en annan än Hugos. Min unga längtan var en annan än den han beskriver. Jag ville vidga och öppna upp, tillägna mig kunskap och akademisk tradition. Jag hade privilegiet att inte behöva underordna mig en redan formulerad diskurs. Mina tankar blev därmed inte framtvingade eller gisslantagna men förstås färgade av dem som gått före mig, av mina sammanhang och förebilder. För mig väckte det och väcker, en intellektuell nyfikenhet att psalmer är tillskrivna kung David och brev är tillskrivna Paulus. Jag fick lära mig att det var en del av en berättartradition där man på så sätt sällade sig till en redan etablerad kultur eller praktik. Vad det gäller Bibelns historiska tillförlitlighet så kan den, likt andra historiska källor, nogsamt akademiskt prövas och omvärderas: det är spännande, inte ett hot.

Vad det gäller evangeliernas motsägelsefulla karaktär, som Hugo lyfter, har jag närmat mig det som en rikedom. Ett favoritexempel är de olika bilderna av hur Jesus triumferar och lider inför korsdöden (jmf Markus och Lukas). Det bidrar till trovärdighet och sanning då tillvaron alltid förtjänar många olika perspektiv. I de olika blickarna på vem Jesus är finns mystikens kärna och en levande relation, precis som i kontakten med vilken människa som helst.

Jag kommer aldrig att säga farväl till Bibelns Gud. Det är istället en livslång relation som jag inte kommer att släppa taget om. Samtidigt delar jag Hugos längtan efter en öppen och uppriktig kyrka som kan diskutera bibelsyn utan att domkapitelsanmälningarna hägrar. Vi präster har en teologisk utbildning, olika traditioner bakom oss, tro och liv, vetenskap och verklighet att tillsammans upptäcka, tolka och förstå. I en tid av ökad kristen fundamentalism så har Svenska kyrkans röst en viktig roll att spela. Här finns en tradition av öppenhet, demokrati och tolerans som pvarsamt behöver fortsätta att formuleras. I Bibelns texter får vi leva våra liv, röra oss och bli till. Låt oss göra det utan rädsla, ja i frimodighet, tillsammans!

Hillevi Uddenfeldt