Kristofobin ökar - nu får vi inte blunda för intoleransen

När jag fann en tro i högstadieåren blev jag en gång upptryckt mot en vägg av en kompis som hotade mig med stryk om jag inte slutade vara kristen.

Det blev ingen smäll. Jag slutade inte vara kristen. Och vi fortsatte till och med att vara vänner. Visst blev man retad ibland för det där med tron, men jag tänker att det hörde den tiden till. 90-talet, när kristendom för många var lika med Livets Ord eller sömniga gudstjänster med enbart 60-plussare i bänkarna.

Efter ett år av samtal om en möjlig ”Jesustrend” bland unga skulle man kunna tro att det i dag har blivit lättare att komma ut som kristen på svenska skolor.

Men de nya siffrorna från Forum för levande historias stora undersökning med över 8 000 svenska skolelever visar något annat.

Det har snarare blivit svårare - till och med svårare än för bara tio år sedan, innan någon ens hade börjat hänvisa till Jesus som en trend.

Andelen unga som uppger att de blivit retade för att de är öppna med sin kristna tro har ökat från 34 till 54 procent(!) på tio år. 16 procent säger att de blivit slagna på grund av sin tro.

Även muslimska elever vittnar om liknande erfarenheter, även om siffrorna där ligger närmare 2013 års nivåer: 44 procent uppger att de blivit retade för sin muslimska tro.

De judiska eleverna är för få i undersökningen för att statistiken ska vara helt säkerställd, men även där syns en oroande utveckling. Tio av 77 judiska elever uppger att de blivit slagna på grund av sin tro.

Detta pekar på ett problem som sannolikt är djupare än enbart religion. En del av förklaringen kan hänga samman med konflikter som pågår eller nyligen har pågått i andra delar av världen – inte minst i Mellanöstern.

Vi ska inte utesluta att den kristofobi och islamofobi som framkommer i enkäten kan ha liknande rötter: misstro, erfarenheter av konflikt och motsättningar som följer med människor över gränser.

Hanif Bali skriver i Kvartal att det är muslimerna som står för intoleransen. Jag har svårare att tro att det handlar om religion i sig. Snarare handlar det om kultur, sammanhang och erfarenheter. Är man shia eller sunni, ortodox, katolik eller protestant – vilka konflikter, berättelser och sår bär man med sig?

Spelar detta in också på de allt mer kritiska inställningarna till hbt-personer (andel retade hbt-personer har dubblerats till över 60 procent av tillfrågade) som enkäten visar?

I Sverige bor i dag många unga med rötter inte bara i olika trosinriktningar, utan också i olika konflikter. Vi vet hur motsättningar från kriget i forna Jugoslavien följde med till Sverige på 1990-talet. Vi minns hur konflikter kunde blossa upp även här.

I dag pågår brutala övergrepp mot kristna och andra minoriteter i delar av Mellanöstern. Många kristna har lämnat regionen. Den kristna befolkningen i områden där kristendomen en gång växte fram minskar dramatiskt. Jag minns också vittnesmålen från flyktingförläggningar 2015, där konflikter från hemländerna levde vidare i exilen.

Jag kan inte med säkerhet säga varifrån den ökade intoleransen på svenska skolor kommer. Men jag anar att Sverige står inför ett dilemma som kräver mer än tyst förvåning.

Misstänksamheten mellan grupper måste tas på allvar och bearbetas aktivt.

Därför vill jag föreslå följande för den svenska skolan – inte som panikåtgärd, utan som god pedagogisk praktik:

* Låt eleverna fördjupa sig mer i det som förenar de abrahamitiska religionerna (och andra för den delen). 

* Lyft fram hur vårt samhälle formats av judiska och kristna idéer om människovärde och ansvar. Och tala – återkommande och tydligt – om vikten av tolerans, yttrandefrihet och respekt för den som tänker annorlunda.

* Släpp in präster och andra religiösa företrädare till skolorna för samtal i större utsträckning!

När intoleransen växer bland skolelever är det sällan ett isolerat fenomen. Det är ofta en föraning om vart samhället är på väg.

Vi har nu blivit varnade.