Modigt men ett personligare tilltal hade behövts

En av psalmbokens mest älskade psalmer är Gud för dig är allting klart. Kyrkoherde Elis Ma lmström skrev en första version 1936 efter att hans hustru dött i sjukdom vid 37 års ålder. 

Mitt i karriären stod han plötsligt ensam med deras fem barn. ”När min tanke tvivelstrött, obetvingligt motstånd mött, och ej mera mäktar strid, inneslut den i din frid.” Så sjunger vi ännu hans bön.

Bok: Bråddjup och bärkraft

Författare: Fredrik Modéus

Förlag: Fri tanke

Psalmen vandrade på vingliga vägar genom frikyrklighetens sånghäften och blev till sist antagen som psalm 217 i Svenska psalmboken 1986. Den följde också Malmeström på hans väg till biskop i Växjö stift. I den rollen gav han i början av 60-talet psalmen dess nuvarande text.

Berättelsen om psalmen ger den en djupare dimension. Biskoparnas personliga röster om den kristna trons insida behövs i dag. Som vägledning, fördjupning och beröring. Egna ord om den tro som bär. Korta, ärliga berättelser. Modiga, fria och mänskliga vittnesbörd, om man vill kalla det så.

Jag har haft förmånen att arbeta många år med biskop Ragnar Persenius. När han skrev Längtan möter närvaro (Verbum, 2012), öppnade han i ett kapitel upp för sin sorg och vanmakt över sonens tidiga död. Och hur hans tro vacklade men bar. I det viktigaste av alla kapitel, gav han oss och kyrkan följande bön: Gud, jag ber dig komma till mig och inser att du redan är hos mig.

Så benämner biskop Ragnar, liksom Elis Malmeström, den tro som bär genom livets avgrunder. Deras ord berör både människors hjärtan och trons innersta väsen. Tidlösa ord och insikter som bottnar i själva livet. Tilltal.

I samma anda låter biskop Fredrik Modéus oss ana glimtar av sina personliga erfarenheter och reflektioner i boken Bråddjup och bärkraft (Fri tanke, 2026).

Det är välformulerat och modigt men just försiktiga glimtar. Jag hade önskat ett ännu mer personligt tilltal. Nu famlar boken efter både riktning och form, kanske på grund av brist på redaktör och valet av förlag. 

Ibland tilltalas jag med det distanserade ”läsaren” och ibland inkluderas jag som ett ”du” i ett ömsesidigt ”vi”. Ibland anar jag ett föredrag med punkter på PP-bilder och ofta undrar jag vem målgruppen är.

Men det är befriande när biskop Modéus blir en Fredrik som reflekterar kring sin uppväxt, sina samtal med sin mor och sina egna livsval. Då blir boken dialog.

Fredrik Modéus har förmåga att med vardagligt språk väva samman kyrkans budskap med människans livsupplevelser. Det han som teolog kallar ”sakramentala öppningar” i livet beskriver han vardagligt - och igenkännbart - som gåvan att se under ytan. En lyhördhet för tilltal från tillvarons djup i form av mänsklig kärlek och vänskap, naturens skönhet och barnens lek. Vardagliga iakttagelser som banar väg för tacksamhet över livet som en gåva.

Som en röd tråd genom boken löper den då 18-åriga Fredriks möte med mannen med de buskiga ögonbrynen. I ett avskalat rum på klostret i Taizé ställs frågan rakt och direkt, innan tomprat fyller det inplanerade samtalet: Fredrik, what is your deepest concern? Vad är din ursprungstörst? Det absolut viktigaste?

Vi får inget riktigt svar på den frågan, det är inte en sådan bok. Men frågan skickas vidare till dem som läser boken och jag delar längtan efter att frågan ska få ta större plats i våra liv.

Så kära biskopar. Ta rygg på Elis Malmeström, Ragnar Persenius och Fredrik Modéus. What is your deepest concern? Ge oss ett biskoparnas brev om kristen tro.