Litanian är det närmaste vi kommer kollektiv exorcism

Jag påmindes i ett humorprogram här om dagen om att USA:s president faktiskt blev skjuten för inte så länge sedan. Jag hade glömt det för ett ögonblick. Hur är det ens möjligt?

Sedan skickade Erik Eckerdal, biskop i Visby, ett brev till alla stiftets och utlandskyrkans församlingar. Det lästes upp i högmässan jag sist deltog i. Han skrev om fastans betydelse i en tid av självupptagenhet – och krig. Var jag den enda som insåg att jag inte längre tänker på Rysslands invasionskrig i Ukraina ens varje dag?

Så läser jag om att svältlarmet är på högsta nivå i Sudan. Att ett av fem barn lever i krig och konflikt, den högsta andelen som någonsin uppmätts. Att sexualiserade övergrepp mot barn i krig dokumenteras på historiskt höga nivåer. 

Och här kanske du egentligen vill sluta läsa. Orken att ta till sig världen tryter. Nyheterna skjuter upp som spjut, men världens lidanden tycks ha nått oöverkomliga proportioner. Det verkar omöjligt att se någon helhet. Så vi glömmer bort. 

Som alltid när saken gäller samhällssjukdomar finns en dödssynd att konsultera. I det här fallet acedia, den andliga glömskan. Kyrkofäderna kallade den middagstidens demon. Evagrios Pontikos säger på 300-talet att den angriper munken runt sjätte timmen. 

Kanske blir du också trött efter lunch? Jag blir sugen på något sött, kaffe, en snus. I den ordningen. Jag får inget vettigt gjort. Stirrar på datorskärmen. Vill lägga mig ner. Min ande är alldeles övergiven. Jag tvingas häva upp den med våld. När solen står som högst och allt borde vara som klarast, känns det som mest tomt. Det sägs att det är blodsockret som faller men månne det inte är anden.  

Det var den sjätte timmen kvinnan vid Sykars brunn kom för att hämta vatten. Förmodligen valde hon den tiden för att inte bli sedd av andra. Hon stod utanför gemenskapen. Men när det var som ensammast och varmast kom Jesus med vatten som ger evigt liv, vatten för den övergivna anden. 

De synoptiska evangelierna beskriver hur mörkret föll över Golgata den sjätte timmen. Den tid på dygnet som borde vara som ljusast blev alldeles mörk. Jesus håller anden levande tre timmar till innan han överlämnar den åt Gud. Det måste ha varit mycket tungt, där i sjätte, sjunde, åttonde timmen. 

I år, fler gånger än tidigare år, har jag sett litanian delas på Facebook. Göteborgs domkyrka har gjort ett vackert kollage av röster i olika åldrar som ber den tillsammans. Gunnel Sparrlöf, 27 år, präst i Kalmar pastorat, sjunger den i Kyrkans Tidning. 

– Jag älskar den och har alltid gjort det. Den håller verkligen fortfarande, säger Gunnel Sparrlöf. 

Kanske är det inte bara den enskilda människan som drabbas av middagstidens demon. Kanske gäller det också kyrkan. Tomáš Halík beskriver vår tid som kristendomens eftermiddag. 

I The Afternoon of Christianity talar han om en tro som har passerat både kristendomens morgon och självklara expansion och middagstiden när den stod stadig i samhällets centrum. Eftermiddagen är mer prövande. Det är då illusionerna om makt och inflytande faller och det yttre stödet försvagas. Tron kan bara luta sig mot sina egna djup.

Är det därför litanian upplevs som självklar? För att vi försöker överleva eftermiddagen? Vi längtar efter ord som sätter sig i kroppen. Ramar som håller. 

Den som levt nära en människa med demens vet att sånger och böner kan finnas kvar när mycket annat är borta. Psalmer kan sjungas ord för ord när samtalet inte längre bär. Det som upprepats genom årtionden har sjunkit in på djupet. Det sägs att det är kroppen som minns men månne det inte är anden.

Det är också därför kyrkan upprepar sig. 

Litanian ber oss vara uthålliga. I en tid som tränar oss i snabb glömska övar kyrkan långsamt minne. Den sortens minne som tränger undan våra försvar mot världen: distraktioner och cynism. Vi har lärt oss att fasta från underhållning och frossa. 

Men litanian, och fastan, handlar framför allt om att stanna en timme till där djävulen minst vill att vi ska vara: vakna i den sjätte timman. 

Fanny Willman, ledarskribent