Prästen som låter Gud och cykeln mildra smärtan

Nikki kliver från bordet till hennes famn. Efter lite kel hoppar katten ner på vardagsrumsgolvet och smiter ut i hallen. Hon är ledarkatten, den som styr och ställer i huset i Västervik, trots att hon är trebent.

– Nikki blev påkörd men klarade sig. Hon har anpassat sig otroligt bra, hon springer faktiskt ifrån mina andra katter, säger Katarina Grahn.

Själv sitter hon i en rullstol vid bordet. Hon använder den för att den är bekvämare än andra stolar, inte för att hon inte kan gå. Det är en tillfällig paus i ett annars fysiskt aktivt liv.

Har gjort En svensk klassiker

I hyllan bredvid står andaktsböcker, bibelförklaringar och studielitteratur, men också boken Endurance – som handlar om att cykla långt, riktigt långt.

I hallen hänger bland annat medaljerna från idrottsutmaningen En svensk klassiker, där deltagarna ska genomföra Vätternrundan, Vasaloppet, Lidingöloppet och Vansbrosimmet.

– Jag är envis.

Vet inte hur det känns att inte ha ont

Det är en egenskap som burit henne genom livet. Hon föddes i Linköping för 31 år sedan. Redan som barn hade hon smärta.

– Jag vet inte hur det känns att inte ha ont. Det minns jag inte.

Problemen visade sig i överrörliga leder och många stukningar. Föräldrarna misstänkte att något var fel och när Katarina var 11 år började de söka svar hos sjukvården.

– Jag kunde gå i skolan och ha fritidsaktiviteter, men jag blev väldigt, väldigt trött. När jag kom hem somnade jag nästan alltid på soffan.

En brinnande och stickande känsla

Familjens oro avfärdades. Först när hon var 19 år fick hon rätt diagnos. Hon har Ehlers-Danlos syndrom, en sällsynt bindvävssjukdom som tar sig olika uttryck. För henne innebär det att hon lever med en brinnande och stickande smärta i fötter, knän, höfter och händer.

– Det var en lättnad att få beskedet. Jag hade ju haft rätt i att något inte stämde. Men efter några månader insåg jag att det inte fanns någon bot. Då gick jag in i en depression, men jag fick hjälp att ta mig ur den.

Som 19-åring hade hon en gemenskap att falla tillbaka på. Hon växte inte upp i ett kyrkligt hem, men konfirmerades för att mormor skulle bli glad. Under konfirmationen insåg hon dock att kyrkan var en plats för henne.

– Jag hade varit mobbad och utfrusen i flera år. Men i kyrkan kunde jag vara mig själv, där fanns det människor som brydde sig om mig och saknade mig om jag inte var där.

Tidig kallelse att bli präst

Om det var gemenskapen som först lockade henne så djupnade tron med tiden. Hon upplevde tidigt en kallelse till att bli präst. Mobbningen hade dock gett henne dåligt självförtroende och hon kunde inte se sig själv som en ledare.

– Men tanken på att bli präst kom tillbaka, i princip varje gång jag var i kyrkan. Gud fick tjata lite. Och när jag fick fler och fler uppgifter i kyrkan så kände jag att jag växte in i ledarrollen, säger hon.

Efter studier i Uppsala vigdes hon till tjänst i Linköpings stift. I dag är hon präst i Södra Tjusts pastorat i Västervik. Sjukdomen hindrar henne inte i tjänsten, även om hon måste ge sig själv tid till vila och återhämtning.

– Jag möter ofta församlingsbor som bryr sig om mig. Om de ser att jag har en dag som är lite sämre så kan de fråga om jag har ont. Och jag kan vara öppen och ärlig och säga att i dag är det en lite sämre dag.

Hur relaterar du din sjukdom till Gud?

– Jag har aldrig varit arg på Gud. Jag har i stället känt mig glad över att jag har en tro som innebär att jag inte står ensam. Jag tänker inte att det är Guds fel. Det är bara så det är, vissa drabbas och andra gör det inte.

På vilket sätt upplever du att Gud är med?

– Det kan absolut vara jobbigt ibland, men jag har ändå alltid haft Gud med mig. När jag gråter så gråter Gud med mig.

Andliga samtal på cykelsadeln 

Bönen är viktig för henne, och det andliga samtalet sker ofta på cykelsadeln. Cykling är nämligen hennes stora fritidsintresse.

När hon fick diagnosen gav läkarna henne rådet att röra sig och träna. I början blev det dock mest promenader, hon var inte van vid att träna hårt. Dessutom blev smärtan intensivare om hon överansträngde sig.

Under 2019 fick hon en skada som gjorde det svårt att gå. Den sommaren tog hon fram en gammal cykel och kunde med den ta sig längre och längre sträckor.

– Tidigare hade jag fått sluta motionera för att jag fick ont i kroppen, nu kunde jag fortsätta tills jag faktiskt blev trött. Det var en upplevelse jag inte haft tidigare.

Allt starkare passion för cykling

Efter den sommaren uppgraderade hon till en racercykel. Sedan dess har passionen för cyklingen bara blivit starkare.

– Jag cyklade längre och längre sträckor och kom på mig själv med att jag under cyklingen pratade med Gud. Efter några mil så brukar jag komma in i ett flow. Det är som rum, tid och smärta försvinner och det är bara jag, här och nu. Det är som meditation.

Nu satsar hon seriöst på cykling och sedan förra året har hon hjälp av en egen tränare, Martina Thomasson. Katarina har tagit medaljer i SM för paracyklister, hennes största framgång hittills är ett silver i tempolopp. Nu är hennes mål att kvalificera sig till internationella tävlingar.

– Jag har alltid drivits på av utmaningar, det har gjort träningen roligare.

Lära om och anpassa

Paracyklister tävlar i olika klasser beroende på funktionsnedsättning. Katarina är på väg att placeras i en ny klass, efter att hon fått ytterligare problem med kroppen. Förra året fick hon dropphand, vilket innebär att hon förlorade styrkan i vänsterhanden. Läkarna tror att hon har en neuromuskulär sjukdom, men de har inte kunnat ställa rätt diagnos än.

– Det är någonting som långsamt försvagar musklerna och gör att nerver och muskler inte riktigt svarar som de ska.

Hur var det att få ett sådant besked?

– Det har varit en jobbig process. Framför allt att lära om och att anpassa sig till att handen inte fungerar. Men Cykelförbundet har gett mig stöd, de har gett mig stöd att anpassa cykeln så att jag kan bromsa med en hand.

Du är viljestark?

– Det har blivit så. Antingen väljer man att ge upp och tycka synd om sig själv. Eller så säger man ”Fuck it!” och så kör man på.

Ger sig själv max två dagar i sängen

Men vissa dagar känner även hon för att stanna i sängen.

– Det är ok att stanna en dag, eller möjligen två, i sängen, men inte mer än så. Då säger jag till mig själv att nu får jag skärpa mig.

Det har blivit kväll. I Svenska kyrkans lokaler Elvan samlas några ungdomar i gymnasieåldern för att prata och dela livet.

– Ska vi gissa hur sen Pontus blir? säger de och skrattar.

En glädje i spelet och gemenskapen

Till slut dyker Pontus upp och rundpingisen kan börja. Katarina tar av sig en strumpa så att hon inte ska halka.

Spelet flyter på. De smashar glatt ut varandra, men inte gärna prästen, även om Katarina är en i gänget.

Det finns en glädje i att spela tillsammans, i gemenskapen. Katarina ler.

– Jag önskar ingen sjukdom, men samtidigt är jag tacksam för den jag är. Och jag är den jag är delvis på grund av de sjukdomar som jag har.