Diakonen fungerade som själavårdare för en kvinna som också hon arbetade i Svenska kyrkan. Efter att de båda gått i pension så återupptogs samtalen. Men diakonen drev då en egen firma, och kvinnan fick betala för samtalen.
Efter att kvinnan uteblivit från ett inplanerat möte blev diakonen orolig, då hon trots upprepade försök inte fick kontakt med kvinnan. Diakonen ringde kvinnans son, som också misslyckades med att få kontakt med sin mamma. Efter en dryg vecka, och i samråd med sonen, ringde diakonen polisen, som kontrollerade hur kvinnan mådde.
Tog betalt för samtal
Kvinnan har anmält diakonen till domkapitlet. Enligt henne har diakonens agerande skadat hennes relation till sonen och även till en annan familjemedlem. Kvinnan menade att det inträffade är ett brott mot tystnadsplikten. Hon framförde också att diakonen tagit betalt för samtalen, och för bön och handpåläggning.
Diakonen förklarade för domkapitlet att hon driver en firma där hon erbjuder samtal. Hon menade att alla samtal inte kan kategoriseras som själavårdssamtal, men hon insåg att detta kanske inte varit tydligt i kontakten med kvinnan.
Diakonen har tagit betalt för samtal, men förnekade att hon skulle ha tagit betalt för bön och handpåläggning. När hon larmade sonen och polisen gjorde hon det utan att berätta om vilken typ av relation hon hade med kvinnan.
Ord står mot ord
Domkapitlet konstaterar att vad gäller anklagelsen om ersättning för bön och handpåläggning så står ord mot ord. Att ta betalt för enskild själavård menar domkapitlet inte är oproblematiskt, men det finns inget hinder för det i kyrkoordningen.
Vad gäller eventuellt brott mot tystnadsplikten så menar domkapitlet att det inte finns något som tyder på att diakonen fört vidare konfidentiella uppgifter från själavård till sonen och polisen. Domkapitlet avskriver därför ärendet.