Delad sårbarhet kan ge social handlingskraft

Dra lärdom av Emilia Fogelklous insikter. När vi möts i vår utsatthet kan vi kan hitta den kraft som bygger ett kärleksfullt och hållbart samhälle. Det skriver Petra Carlsson.

År 1953 härjar polioepidemin i Sverige, i slutet av augusti har fyrtio personer dött. I Nederländerna brister de skyddsvallar som hindrar landet från översvämning, 100 000 blir hemlösa och över 2 000 dör. Vätebomber testas, först av USA och sedan av Sovjet.

Men allt är inte nattsvart. George C Marshall (1880–1959) tilldelas Nobels fredspris för sina insatser i återuppbyggnaden av Europa efter andra världskriget. Inför nyåret 1954 skriver författaren och teologen Emilia Fogelklou (1878–1972) en betraktelse där hon citerar Marshalls fredspristal: ”Det viktigaste för världen av i dag är enligt min mening andlig pånyttfödelse, som åter kan få människor att lita och tro på varandra”.

För att vi ska kunna lita på varandra igen efter att våra samhällen rasat samman krävs en andlig omvändelse, menar Marshall. För honom precis som för Fogelklou kan ömsesidig tillit mellan människor i världen inte ta form utan andlighet.

Måste vi då alla bli troende? Kräver vår extrema samtid att vi blir andliga för att vi först ska orka ta oss igenom viruspaniken, bygga upp samhället igen efteråt och då samtidigt ställa om för att möta klimatförändringarna? Ja, det menar de nog, men kanske inte andliga på det sätt vi ofta förstår tro och andlighet.

Andlig tro handlar inte för Fogelklou om övertygelse om att tillvaron leds av en kärleksfull och förnuftig kraft, att allt har ett lyckligt slut eller att det finns en mening med allt. Nej, att hantera tillvarons ovisshet med andlighet handlar för Fogelklou inte om att fly in i trosvisshet.

I stället citerar hon Winston Churchill som retoriskt frågar: ”Har våra problem kommit utanför vår egen kontroll?” I så fall, resonerar han, bör vi ”visa oss ödmjuka och söka efter nåd och sanning”. Och Fogeklou håller med. Att hantera ovisshet med andlighet handlar inte om att låtsas som om vi redan kände till utgången. Snarare bör responsen på ovisshet vara ödmjukhet och sökande.

Men kräver inte samtidens ovisshet också handlingskraft? Behöver vi inte en riktning för att hantera det kaos vi faktiskt står i? Jo, visst är det så. ”Vårt förnuft har länge sagt oss att vårt klot kan fortleva endast genom samarbete,” skriver Fogelklou. Men, fortsätter hon, vi har ibland en förenklad föreställning om vad samarbete är. Vi tänker oss samarbete som något enbart yttre och handfast, handlingsplaner, policydokument och gemensam handlingskraft.

Men samarbete måste också bäras av en tystare kommunikation, menar hon. En kommunikation som leder in mot själva hjärtat av vad mänsklighet och medmänsklighet är i tider av ovisshet. Innerst inne är vi alla sårbara och innerst inne vet vi att vi delar denna sårbarhet med alla andra när våra samhällen nu skakar i sina grundvalar. Den drabbar oss olika och orättvist, men utsattheten är likväl något vi delar.

På så sätt sätter utsattheten inga gränser, snarare bidrar den till att riva barriärer. När en annan människa ärligt och ödmjukt delar sin oro med oss har vi närmare till kärlek, medkänsla och respekt.

Kärlek och vördnad för livet, skriver Fogelklou, ”är inga fina ordbon att vila vid eller gömma sig i. De är vägskyltar med riktpilar vid en gränsstation”. Att tala om kärlek och vördnad för det liv och den utsatthet vi delar är inget romantiskt blomsterspråk, det visar en riktning som manar till handling.

Riktpilarna är entydiga: Vi bör ge plats för den sårbarhet som väcker kärlek och respekt, och därmed social och politisk handlingskraft. Fogelklou kallar det för att ”våga ett livsvördnadens experiment” som handlar om att lyssna inåt för att i ödmjukhet också kunna ”lyssna ut det olika, lära förstå av andras bakgrund, inte trampa ned eller döda”. När sårbarheten får finnas kan den väcka radikal solidaritet och kärleksfull handlingskraft.

Att hitta tillit genom andlighet och tro handlar då alltså inte om en övernaturlig kraft som ställer allt till rätta. Med Fogelklous ord handlar det varken om att vara i full kontroll eller bortom all kontroll, i stället beskriver hon det som att stå ”innanför vår egen kontroll”.

Det vill säga, det handlar om att mötas i det rum vi alla delar, det inre rum där vi varken är tvärsäkra eller maktfullkomliga utan bara väldigt mänskliga och sårbara. Men just därför aldrig ensamma. Vi står där var och en, men vi gör det tillsammans. När vi kan mötas i vår utsatthet och vårt ömsesidiga beroende kan vi åter tro på varandra, och det är då vi tillsammans kan hitta den kraft som bygger ett kärleksfullt och hållbart samhälle.

Petra Carlsson

Fakta: Skribenten

Petra Carlsson är docent i teologi och lektor vid Teologiska högskolan, Enskilda högskolan Stockholm

Taggar:

Corona