Är vi så vana vid ödmjukheten att det oerhörda går oss förbi?

I skrivande stund är valet ännu inte avgjort. Vem av partiledarna ska anses vara den störste? Ni vet mer än jag.

Just nu är många eniga om detta: att valrörelsen präglas av en slags spelad folklighet; att viktiga frågor förpassas till marginalen när vi fastnar i partiledarnas personligheter och matpreferenser. Det är ett skådespel av angrepp och löften.

Kanske kan man tala om valet som en tävlan – från vänster till höger – om att få kalla sig för folkets välgörare.

Jesus äter sin sista måltid väl medveten om korsets åstundande plåga. Direkt efter det att lärjungarna oroligt frågat vem utav dem som ska förråda honom, kommer de att tvista om vem som ska anses vara den störste. Då säger Jesus: ”Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren.”

Ordet välgörare, Euergétēs, var ett namn som hellenistiska härskare brukade lägga sig till med. ”De kallas välgörare och låter sig smickras av sina undersåtar” – som Kyrillos av Alexandria skrev. Ordet för tjänare är för övrigt det som vi använder för våra diakoner.

Frågan uppkommer: vad utgör skillnaden mellan att kalla sig för folkets välgörare, och att verkligen vara dess tjänare?

Det självklara svaret: i löftenas efterlevnad. I sann ödmjukhet.

Det finns också ett mer svårbestämt svar, som börjar i vår hunger efter själva epitetet välgörare – och vår ovilja inför att kalla den egna makten vid dess rätta namn. Vi är väl mer bekväma med att tvista om vem som ska vara den yngste?

Det handlar egentligen om samma fåfänga. Den ödmjukheten är oftast konstlad. Det är ett fiskande efter bekräftelse och en rädsla för det ansvar som makten kan innebära. För makten är väl lite ful? Hierarkier ska plattas till, en chef ska vara en vän, politikern ska vara alldeles lagom medelklass.

Problemet är bara att makten flyttar in i skuggorna då. Otydliga hierarkier gör ansvarsutkrävning svårare. Kvar blir den som i sanning är maktlös, den som måste irra runt i en labyrint av ursäkter.

Jag vet inte om vi kan vara fria från fåfänga ens i kyrkan. Kan vi vara ödmjuka när ödmjukheten själv har blivit upphöjelse? När allt blir till reklam, vare sig vi vill det eller inte. Det har blivit svårt att skilja dygd från godhetskapital.

Förr var det plågsamt uppenbart vem som var herre och vem som var tjänare. Men det var också uppenbart att Kristus är den högsta herren av dem alla.

Att då han – Guds egen son – är mitt ibland oss som en tjänare – det är oerhört.

Är vi så vana vid den ödmjuka självbilden, att det oerhörda går oss förbi?

För det handlar om något mer än folklighet, något djupare än välgörenhet –

det är sanning och inte förljuget.

Vår Herre hymlar inte med sin makt, som vida överträffar vår. Ändå dog han i den tjänande sanningen.

Detta tjänande är ett alldeles särskilt sinnelag. Det är ömhet. Det är att vara påpasslig, uppmärksam på omgivningens verkliga behov.

Det är att vara medveten om vem det är vi ytterst tjänar, nämligen den Herre som är tjänandets förebild. Att tjäna honom gemensamt med våra systerkyrkor, eniga i tanke och sinnelag (!) – att, så att säga, samlas kring en och samma partiledare.

Att även, likt Kristus, vara ärliga med det ledarskap vi själva – under hans himmel – förvaltar. Samtidigt som vi utmanas att gå längre ner; längre bort från våra egna intressen, också från vårt intresse av att berömmas för vårt tjänande. Pekandes på honom.

Där finns vår tröst.

Rebecca Klitgaard Nelsson,
präst i S:t Matteus församling