”Återigen” är en smak av att längta tillbaka till hur det var

Jag säger som det är. Ett ord stack ut när jag än en gång läste raderna där Paulus läxar upp församlingen i Korinth. Händelser och erfarenheter i våra egna liv påverkar ju alltid hur Bibelns texter landar hos oss. Så också med händelser i det samhälle och den värld vi lever i.

I år har också Charlotte Frycklunds bok om ­Bibelns kvinnor påverkat mig. Jag tyckte själv att jag hade hyfsad koll på vem Chloe var – trots att vi nästan inte vet någonting om denna ledare i den brokiga och bråkiga Korinthförsamlingen. Charlotte vet nog inte så mycket mer, men hennes sätt att låta tankarna löpa fritt öppnar för nya perspektiv. Tack!

Jag måste erkänna att jag oftast tänkt att det var Chloe som berättade för Paulus om problemen i Korinth. Det fick Paulus att gå i gång och ställa den barska frågan om vad det var som egentligen pågick. Paulus, Apollos, Kristus?!

Men det var ju faktiskt ”Chloes folk” som berättade för Paulus. Var det några som visslade bakom hennes rygg? Reste de i dagar eller veckor för att besöka Paulus i fängelset i Efesos – och så passade några på att också berätta hur det egentligen var under ytan? Oavsett hur det gick till så har vi fått några rader som placerats för att läsas på söndagen om enheten i Kristus.

Men, det jag strök under denna gång var ordet återigen. Ibland känns det som att en del berättelser och uttryck i Nya testamentet har en smak av att längta tillbaka till hur det en gång var, några årtionden tidigare. Kyrkan var väl ändå bättre förr, eller?

Apostlagärningarna berättar hur de i den första församlingen, bortsett från några undantag, verkligen var ett. Även när det gällde egendomsgemenskap. Jag får också en återigen-känsla när jag läser Johannesevangeliets sjuttonde kapitel. Jesus ber att de alla ska vara ett. Återigen, som det var förr i tiden, tänker jag att Johannes minns det.

Vid den här tiden har ännu inga evangelier skrivits. Vi kliver in i en stormig församling. Ryktet når Paulus och han agerar. Han har inte gett upp. Där finns ett hopp om ett återigen …

Tänk om jag kunnat vara där och höra Chloe och Paulus samtala när de möttes! Tänk om Chloe överraskade med att säga att Paulus – ifall han nu bad om en ärlig feedback – ibland uppfattades som ganska hård i sina brev.

Skulle Chloe också säga att hon kände människor som himlade med ögonen när han i predikningar och brev återkom till sitt favorituttryck om att ”i Kristus” har vi alla kommit in i ett nytt sammanhang? Inte längre kvinnor/män, judar/hedningar eller slavar/fria utan ett – i Kristus! Lätt att säga Halleluja, svårare att leva det. Åtminstone i mångkulturella Korinth.

Jag fantiserar hur de pratar om hur Paulus nästan ristat mönster på fängelseväggarna för att visa en organisationsmodell med tjänster och ansvarsfördelningar. Men också höra hur bilden av kroppen och dess delar växte fram.

– Bra, riktigt bra, säger Chloe. Ska det här fungera är det nog bilden av en kropp du ska fortsätta att använda. De skrattar när hon gestikulerar och låter handen fråga kroppen varför andra kroppsdelar ser ner på den. Foten fyller i och undrar hur det skulle gå om just foten inte fanns.

Men så, efter en liten tystnad, kommer det djupa samtalet om hur viktigt det blev att betona kärleken som motkraft mot ekande malm och tomma cymbaler. Riktig kärlek, en som inte räds sanningar.

Ingen av dem hade läst den förbön där vi ber ”för dem som står oss nära i glädje och kärlek, men också för de relationer som gör oss trötta och tomma”.

Men jag tror de skulle förstå.